Sidor

söndag 26 mars 2017

Måndagshjärnans och fredagshjärnans eviga kamp


Den allmänna pensionen beräknas räcka till 50% av den tidigare inkomsten. Så varför brinner inte framtida pensionärer för pensionsparande? Undrar en sparekonom på ett försäkringsbolag. Han må vilja sälja sina spartjänster, men han har en poäng när han ger en förklaring till svaret: Därför att den mänskliga hjärnan är kortsiktig. Och utmaningen är att det för de flesta är något som ligger långt framme i tiden.
"Precis som med viktminskning", tänker jag, när jag dagen efter en godisfrossa ännu har sockerkoma och vobblar mig fram till kaffebryggaren för att hälla upp en kopp av det enda jag kan få ner i den fudge-stinna magen. Att nå idealvikten inom snar eller långsiktig tid är något som min kort- och långsiktigta hjärna träter om dagligen.

För måndagshjärnan säger; Nu dj***ar ska vi skärpa oss. Tisdagshjärnan, onsdags- och torsdagshjärnan är helt eniga. Fredagshjärnan har koll på läget fram till lunch. Min sambo och tillika parter-in-crime har tagit rygg på mina strategiska hälsoplaner i ca 8 kg nu, så han känner sig både nöjd med resultatet och trygg med våra måltidsval. Och till lunch utspelar sig följande kärleksfulla sms-konversation där vi sitter i varsitt arbetsrum:
        Han:                                                   Jag:                              Han:                                                      Jag:
 
 
Den här gången vann den långsiktiga hjärnan. I ett par timmar… Sen veknar den efter en stund och ser kärleksfullt  på mannen i sitt liv, och vänder sig till sin kortsiktigt tänkande hjärn-hälft och säger mjukt att jodå, en mysig fredagsmiddag är vi värda. Lövbiff, och krämig färskpasta. Givetvis dekorerad med samvetsgrönsakerna sallad gurka och tomat. Mest för utseendes och färgpraktens skull.

Men hallå, fredagsmyset då? Flämtar den kortsiktiga hjärnan halvt panikslagen, en kvart efter sista lövbiffs-tuggan, och rusar i ilfart till affären i nåt som påminner om katastrofberedskap inför krig. Bilen slirar in framför portarna på två hjul strax före stängning. Det börjar växa hår i handflatorna, saliven smörjer mungiporna, två små bulor i pannan börjar ta form… De ludna labbarna grabbar tag om spaden i Karamellkungens bergasal av plockgodis och det skövlas skopvis av läckra skatter ner i en godispapperspåse stor nog att rymma ett års blöjförbrukning till en fembarnsfamilj.

Den lilla ormen i kassan väser nåt om trevlig helg. De efterhängsna blåljusen och sirenerna avtar i horisonen långt därbakom. Hemma väntar kärleken, soffan, och Let´s Dance. En chokladdragerad nöt slinker in och omfamnas av mjuka läppar...

And the rest is history, som dom säger… Tills dagen efter. När sparekonomen på försäkringsbolaget oroar sig för våra pensioner, och kaffet är det enda tänkbara frukostalternativet för en hjärna med sockerbaksmälla. Jag klämmer på mina fettvalkar och tänker att med den här utvecklingen kommer jag nog att ha ett "långsiktigt sparande" att ta av på ålderns höst.  
Klapp-klapp, vobbel-vobbel.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar