 |
| En plats längst ut på ön... |
Att vara ledig och
har semester har en enda nakdel. Man måste åka hem nån gång.
Även fast man bestämt att man skall "leva livet, ta dagen som den kommer och bara vara här och
nu" i flera veckor lång som en hel evighet, så måste man åka hem nån gång.
Trots att man upptäcker en alldeles tom och ledig plats för husbilen allra längst ut på ön, en plats med bara havet som granne, och trots att det starkt övervägs att stanna ett par dagar till och förlänga vistelsen i Kroatien, är det på något konstigt sätt dags. Den där fria, vilda typen som flyttat in i mig innan semestern, den som "ville leva livet här och nu", har tydligen flyttat ut igen. "Nä, inte skall vi byta plats och ställa oss här nu, (på den finaste pitch vi någonsin kommer att kunna stå på), nu skall vi ju åka hem!" Hör jag mig själv säga...
När vi packar ihop våra saker, stuvar undan cyklar, bord, stolar och markiser, rullar ihop mattor, viker ihop badhandukar och hänger in kläder i garderoben för sista gången, är det som om det startar en mental konserveringsprocess i hjärnan. Även alla minnen packas in, så man kan plocka fram dem till vintern igen, när soltimmarna hemma i Sverige kan summeras till 17 st på en hel månad.
Där lägger sig Ernesto, mannen som hyr ut båtar i Sirmione som var så italiensk att man borde uppkalla en egen ordklass efter honom i det italienska språket. Eller åtminstone en liten synonym.
 |
| Verb: att "ernesta"? Substantiv: en "ernesto"? Synonym: Ernesto; "så italiensk man kan bli"? |
Där lägger sig det fullständigt kristallklara vattnet och de undanskymda solvarma Kroatiska klipporna man hittar lite längre bort, när man vill lämna skränet från "fiskmåsberget", där turisterna flockas så tätt att de snudd på sticker ner sina parasoll i baddräkten på grannen intill.
 |
| Än är inte den sista platsen upptäckt |
Cykelturen då knäna landade under hela kroppen i gruset och blev så där sommarlovs-skrapiga som de bara kan bli efter en vurpa i för hög fart i en nedförsbacke.Svimningsattacken i kön till brödboden en tidig morgon, och samtalet med mamma, som bara ville veta om sambons magsjuka hade gått över. ("Jaja, han är på bättringsvägen, han körde med en hink mellan sig och ratten, men som jag sa så har jag..." "Men ojdå stackaren, hälsa honom att han skall krya på sig, så hörs vi sen". Klick)
 |
| Färsk frukt och bröd för den som håller sig på benen |
Eller för all del kontrasterna mellan ett besök i ett kloster och historiska katakomber ena dan, och en övernattning på en nudistcamping en annan dag. Båda två där valet av klädsel i shorts och linne kändes väldigt opassande.
Redan här, medan vi packar ihop allt, blir det tydligt att det inte är de storslagna vyerna eller äventyren som kommer lämna de största spåren i minnet. De är de små detaljerna. De små tankarna. Att jag förvånar mig själv med att uppskatta att diska min egen disk under bar himmel. Att jag funderar på om det är ett generellt påbud att ha prunkande pelargoner under varenda joddlarbalkong i Österrike, och om det ger fri öl till dem som är med i en ompa-ompa orkester i Tyrolen?
 |
| Att diska sin egen disk under bar himmel kan vara riktigt rogivande |
När man fotograferat fler solnedgångar Gud någonsin kan ha skapat. När man har tagit fler selfiesar än vad som är lovligt till och med för en 50+are. När lacket på tånaglarna har flagat. Då är det dags att åka hem.
 |
| Dags att åka hem nu... |
