Sidor

fredag 5 januari 2018

En båt som aldrig lättar ankar och lämnar kajen kommer ingentstans. Mina 4 tips mot dina mål


Den här veckan svämmar flödet över av blad som skall vändas, kulor som skall startas på nytt och andra bullar som skall bli av inför det nya året. Det är härligt att läsa och låta sig inspireras, och motivationen skjuter i höjden.

Oftast behöver man bara stryka ett streck över årtalet i rubriken och sätta en ny siffra bakom. Sen är det i övrigt samma löften som ifjol. För det är ju dumt att ändra på ett vinannande koncept, eller? Eller inte... För om det verkligen hade fungerat förra gången hade ju helt nya utvecklande löften kunnat avläggas varje nytt år, eller hur?
 
Varför inte låta ett av löftena vara att lära av erfarenheterna och inte uppfinna samma hjul en gång till? När du tröttnat på att avlägga samma löften år efter år och verkligen vill komma vidare. Här är några tankar jag gärna delar med mig av, för att du skall lyckas undvika de klassiska misstagen den här gången.


1.       Lova tunt och håll runt!

Håll med om att det brukar vara tvärt om. Vi målar upp våra löften med så stora penslar att färgen hinner ta slut innan tjugondag knut. Sätt ett mål som du vet att du kan fullfölja, även när det regnar, familjen är sjuk, och livet suger i största allmänhet. Livet är det som pågår medan du håller på med annat, och när du har ett mål som du kan leva efter varje dag och inte bara de dagar du är på topp, blir det enklare att verkligen på riktigt leva efter det mål du satt upp.

2.       Betala dig själv först

Det här är ett råd jag fick av en ekonom en gång. Du kanske också har hört det, att det kan vara klokt att avsätta 10 % av sin lön i ett långsiktigt sparande. Själv blev jag oerhört provocerad av det när jag hörde det första gången. Hur skall jag ha råd med det, jag som knappt kan få det att gå ihop!? Men när jag förstod syftet med det lät det inte så dumt ändå. Och nu tänker jag ta det ett steg till. Nej - Inte att avsätta 20% av min lön (..hahha! Näe!). Men jag tänker att om jag investerar i mig själv först (via det jag vill lova mig själv inför det nya året), kommer jag att ha – och få – mer över till andra som jag behöver ägna min uppmärksamhet åt. På den här punkten kan jag lämna 100 % garanti för större avkastning än du vågar drömma om!

 

3.       Notera dina framgångar – skriv en ”Gladbok”

Jag vet inte om du hör till dem som skrivit dagbok någon gång, men för dem som gör det kan jag bara gissa att där skriver man ofta av sig när man mår dåligt och behöver få ner sina negativa känslor på ett papper för att kunna må lite bättre. Det är inte fel, och det finns goda syften med det. Fortsätt skriv dagbok om det får dig att må bra. Men köp en bok där du skriver glada, positiva saker. Det du är stolt över idag, det du är tacksam för idag, det som fått dig att må bra idag. Vad har du gjort idag som du är stolt över och som får dig att må bra? Det här är din bok. Inte chefens, makens/hustruns eller orättvisans. Allt det du skriver där kommer att föra dig närmare ditt mål.


4.       Behåll fokus på dina löften och dina mål med en enkel mening


Ärligt talat, har du en lång önskelista på saker du vill uppnå under året? Får jag gissa, är de fler än tre? Hur ser din handlingsplan ut? Och hur skall du komma ihåg den varje gång du verkligen snabbt behöver komma åt den när du står mitt i verkligheten och skall fatta snabba beslut som gynnar ditt löfte till dig själv? Gör det enkelt för dig själv och koka ner dina nyårslöften till en enkel mening som du enkelt kan bära med dig varje dag. Ett mantra. En catchphrase. En enkel mening som är DU.


Phrace by Ulrika Täcklind 5 januari 2018
 
Jag vågar faktiskt påstå att de här tipsen är vattentäta. Åtminstone kommer du lyckas bättre med fjolårets löften i år än förra året, eller andra mål du satt upp men inte nått tidigare.
 
God Fortsättning på att vara så amazing som bara du är

lördag 30 december 2017

Det här löftet kan jag nog hålla


Visst är det nåt speciellt med de här sista dagarna på året? Det är inte så mycket det att man skall  "knyta ihop säcken", göra mentala årsbokslut, sätta nya mål och och lova bot och bättring till nästa år. Men det är tanken på att framför en ligger ett nytt blankt år, som en vinterskog med otrampad snö. Ingen har varit där ännu och satt sina spår. Och där står du och du har hela den där orörda skogen framför dig. Det är inte utan att man stannar upp och blir lite andäktig. 

En nyårsafton för länge sedan
Jag tillhör dem som säger att jag inte avger några nyårsöften, men jag måste erkänna att jag inom mig ändå har en förhoppning om att göra mer av något, eller göra annorlunda av något annat. Men jag tror inte på orden "sluta" eller "inte". Jag har även lite svårt med ordet "börja", det är som nån slags underliggande besvikelse över något jag "inte gjort", och det blir man ju allt annat än glad av.


Det här med att lova något och sätta mål, lägger ju lite press på en med - tänk om jag misslyckas (igen)?  Och det är nog här problemet ligger, att tänka på det man inte vill ha och så undrar man varför det hela tiden dyker upp om och om igen.

För att riktigt lyckas med något kan man alltid prova lite försiktigt med omvänd psykologi; att lova att inte göra något som man redan inte gör :-). "Jag skall inte börja snusa" t ex. Jajjamen - redan där känner jag mig segerviss med armarna i luften. Och nog stärker det självförtroendet en aning?


Och det kan väl vara något att lova sig själv. Att välja vilka tankar man vill umgås med. Det är ju ändå dem man skall dras med hela tiden, tänker jag... Och nu när jag ändå sitter här och får välja, så tar jag nog dem som jag mår bra av tror jag. Har istället för har inte. Kan istället för kan inte. Gör... istället för ... Är istället för ... ja du fattar.

Plöstligt sitter jag här med värsta önskelistan med saker jag vill, önskar och kan, när hela det orörda året ligger framför mig.

Jag kan välja tankar som stärker mig. Jag har massor av kraft och potential att slösa på mig själv och min omgivning. Jag gör saker jag mår bra av. Jag är allt det jag vill vara.

🎇 🎇 🎇

Och ja, för den som undrar, så lovar jag att "träna mer och äta bättre" - i år igen. På nåt sätt så känns
det lite roligar nu...

Det är roligare att vara glad






måndag 25 december 2017

Är det idag vi fattar våra kloka beslut?




Gårdagens julbordsrester delar tallrik med
morgondagens smarta val.
Det sägs att de flesta beslut om att benåda fängelsekunder tas efter lunch. Och att i de fall då en nådeansökan fått avslag, är sannolikheten rätt stor att beslutet tagits innan lunch. Jag har inte gjort någon källkritik i frågan, men det är ju inte någon raketvetenskap att en mätt mage är en glad mage. Eller att en hungrig och svulten mage är en sur och grinig rackare.  
Och av erfarenhet vet jag att jag själv är som allra sämst på att vara både snäll, klok och klartänkt när jag är hungrig.
Ironiskt nog har jag fattat mina sämsta beslut vad gäller hälsa och välbefinnande när mitt blodsocker är som lägst. Som t ex att gå och handla när jag är hungrig och tro att jag skall komma hem med potatis och vitkål och inte en endaste smula kexchoklad, för att det var vad jag lovade mig själv på morgonen. Efter frukost.

Idag är de inte lika läckra...
Idag, på självaste Juldagen, är vi rätt många som ligger i rodel-ställning i soffan och stirrar med tom blick ner i godisskålar med hopknölade omslagspapper i cellofan, som igår innehöll en engelsk kola eller en chokladpralin med hasselnötsfyllning. Vi är rätt många som blickar in i kylskåpet och ser en uttråkad skinka ligga intill en sur sillsallad. Vi ser de allt annat än förföriska ostarna, som ligger och eftersvettas efter gårdagens orgier. Och vi känner den beska doften av vin som dröjer sig kvar, och som för länge sen har glömt vad den lovade. Inte ens Herr Janson ser lika snygg och läcker ut som igår.

Är det kanske idag alla kloka beslut kommer att fattas? 

När glädjen och tacksamheten över att få umgås med nära och kära tillsammans runt middagsbordet för en gångs skull, och magen är mätt, är vi mer benägna att fatta goda, väl genomtänkta beslut? Här hemma har vi med nostalgi i rösten (fortfarande i däst soffhängs-pose) redogjort för hur det var veckorna innan december, då vi var pigga efter varje måltid.  Längtansfullt har vi börjat bläddra bland favoritrecepten med hälsosam, god och smart mat.


Jag tror inte man behöver vara någon hurtbulle som vakar på vikten för att känna likadant. Om jag skall tolka mitt FB och Instaflöde är tongångarna desamma. Det delas friskt av både sköna hälsningar om god fortsättning och nya friska tag. Hashtaggar med ingenjävlajulmatidag varvas med sköntmedpromenader, och nufårdetvaranog. Den i särklass bästa kommer från en själsfrände med den självironi som vi båda har gemensamt.
Är det idag vi benådar vår längtan tillbaka till smarta matval, veckoplanering och härligt svettiga träningspass? Är det idag vi bestämmer oss för att släppa ut våra friska, målmedvetna, mentalt starka jag? Utan att fördöma de lustfyllda bedrägliga dåd vi begick igår, förra veckan eller då vi fortfarande var på fri fot efter lucia. Eller behöver vi ta en till chokladpralin först?




söndag 10 december 2017

Jag får själv bestämma över det mesta. Resten förhåller jag mig till.

Jag har designat min egen personliga almanacka för 2018. Dvs jag har bestämt alldeles själv vilket omslag den skall ha, hur layouten skall se ut, färgval, mina personliga mål och vilka dagar som är viktiga för mig. Det jag inte får bestämma själv är hur många lördagar det går på en vecka, hur lång juli månad får vara, eller flytta familjens alla födelesdagar så de passar mig bättre. Och frågar ni mig skulle jag gärna stryka hela november månad helt och hållet och lägga de dagana i t ex juli i stället. Jag kan inte heller ändra namn på November, till No-vember, fast jag tycker den borde heta det. Men jag är ok med allt det här, och förhåller mig till det.

Så nu när jag sitter med min nya fina almanacka i min hand, och skall lägga in mina kommande arbetsresor, träningsdagar, och verkligen laddar upp inför ett nytt härligt kommande år, blir jag en aning... "fundersam". Jag vet att vi "firar" Värnlösa barns dag, "Fettis-dagen", Mors- och Fars dag etc. Jag har vant mig vid att vi även numera har instiftat och firar Kanelbullens dag, och är väl ok med det med.
Men det som gör mig fundersam är att jag ser en rad nya instiftade dagar i almanackan - dagar som jag inte har varit med och bestämt i min almanacka, men som finns där ändå.

Vad sägs t ex om:

Cheese Doodle Day, Morotskakans dag, Lakritsens dag, Polkagrisens dag, Chokladbollens dag, Sjusovardagen, Kötbullens dag, Brunchens dag, Kaffets dag, Kanelbullens dag, Potatisens dag, Gustav Adolfsdagen tätt följt av Kladdkakans dag, dagen efter. Ingen har frågat mig om lov att vi skall fira dessa dagar. Och varför skall vi göra det? Hur tänkte man här liksom? Och var är Broccolins dag? Var är Promenadens dag, och var är "Leg Day" som dom har på gymet där jag går?

Jag bestämmer mig för att förhålla mig till allt det här med, det är ju ingen som tvingar mig att äta Mototskaka på Morotskakans dag, och jag kan tycka vad jag vill om att den finns. Vad händer om jag anpassar den istället, stryker "kakans" och gör den till Morotens dag? Doodle Day låter mycktet trevligare än Cheese Doodle day, den kan man fira med att vara glad kanske... Och på (choklad) Bollens dag kan jag gå och spela squash - som för övrigt också är en grönsak man kan äta... På ett ögonblick har jag anpassat de förrädiska ätardagarna till något som jag kan förhålla mig till och göra något bra av. Jag menar, för min del räcker det med alla andra "ätardagar" på året. Räkna efter själv hur många såna det går på ett år inklusive högtider och födelsedagar, som bara de i sig är en bra bit över en månad sammalagt. Kanske vi skulle lägga ihop alla i Novmeber...?  Behöver vi verkligen fira Kladdkakans dag också, utöver det?

Nu har jag ju redan designat min almanacka för 2018, men nästa år, när jag skall designa året 2019, gissa om jag kommer designa den med mina egna instiftade "dagar"! Hurtbulledagen kommer i svart på vitt, både före, under och efter kanel-ditot. (I år får jag fortsätta göra som förr i världen - skriva för hand.)

PS: För övrigt; dagar jag gillar i almanackan: Tulpanens dag, Kramens dag, Earth hour, En köpfri dag (som för min del kanke borde komma lite oftare..)

Gör en alldeles fantastisk egen bra dag av dagen idag.
 



söndag 17 september 2017

Tänk om det enda som begränsar oss är hur vi tänker om det vi tänker?

Torpet på landet?
En dröm som blir sann?
Har du velat något riktigt mycket någon gång, där din känsla varit så stark och din målmedvetenhet så stor att den har skapat oanade krafter och förutsättningar för att du skall nå dit?

Kanske är det att gå en utbildning du drömmer om, där du på kvällstid och helger läser in de betyg som krävs, och skaffar dig de nödvändiga kunkaper du behöver för att komma in?

Kanske är det att göra en drömresa, där du utforskar alla tänkbara möjligheter att ta dig dit på bästa och billigate sätt, och sätter upp ett mål för hur du skall kunna göra den?

Eller något annat du vill så starkt, att det du behöver göra för att få det du vill ha blir ett självklart sätt att förhålla dig till, i hela din vardag? (Skaffa större eller mindre bostad, köpa hund, gifta dig, bli spinninginstruktör, skriva en bok, starta eget, bli en tårtmästare, cykla Vättern Runt..)


I fantasin är du redan där
I fantasin är du redan där.

Du ser dig själv göra, vara och befinnna dig där du vill vara.

I skolbänken på din drömutbildning.
I din nya bostad, med gardiner och byrå och allt.
Första kundbesöket i din egen firma.
På bokmässan signerandes din första roman.
Du ser hur din bröllopskläning faller över höfterna med ett "fffrrr".
Du känner hur det ömmar i baken när du tar dig i mål på din cykel.
Du ser dig själv kliva i land på ditt resmål.

Du ser bilden framför dig, du hör ljuden runt omkring, känner dofterna och hur vinden sveper över kinden. I fantasin är du redan där.


Och när du ser tillbaka på tiden innan, ställer du dig frågan vad det var som tog dig hit?

Tänk om det enda som
begränsar oss är vad vi tänker
om det vi tänker?

Jag sitter med drömmande blick i fotöljen på en alldeles för dyr och fin husbil i den stora hallen som huserar ett tjugotal större och mindre semesterdrömmar. Jag smeker bordsskivan framför mig, känner på stolstyget under mig, och ser att det finns eluttag alldeles intill.
Jag hör mig själv tänka "här kan vi sitta och jobba med varsin dator när vi bestämmer oss för att bo halva året i Spanien". Jag ser hur vi sitter och arbetar, och börjar allvarligt fundera på den där boken jag skall skriva :-0. Jag ser en solstråle leta sig in genom förnstret, den blänker till på tangentbordet och jag har sand mellan tårna. Jag hör hur kaffebryggaren puttrar på köksbänken bakom mig och känner nästan en doftslinga nå näsborrarna. Och med ens blir jag rädd för mina egna tankar - tänk om de skulle bli verklighet!?

Tursamt nog finns de negativa tankarna färdiga i bakhuvudet, alltid redo som scouter på söndagsutflykt.
"Hur skall ni ha råd med den här bilen?" "Phfh! Spanien - du tror på allvar att ni tänker ni bo i den här då - i flera månader?" "Men skärp dig - skulle du sitta här och vara skribent menar du? Du får väl odla pelargoner på balkongen som alla andra pensionärer. Eller skaffa katt!" 


Är det här drömmana bor?
Men så minns jag ett citat som jag fick i en lyckokaka på en kinarestaurang i London för tretti eller så år sedan;
"Beware of what you want. You might get it".

Jag funderar på det en stund. Att det enda man riskerar med att drömma om, eller vilja något är att man faktiskt kan få det. Så det gäller att välja rätt tankar. Välja vad det är man säger till sig själv om det man önskar sig. Så det inte slutar med att man får det man inte ville ha...

På vägen hem sitter vi tysta båda två. Tills det kommer en trevande kommentar från maken.
".... du-eeh.. man kan ju alltid be dem räkna på det, med inbytet och så..." "...och så kan man ju ha typ ett mål, eller vad man säger..."

Efter middagen tar jag reflexmässigt fram telefonen för att titta på bilderna jag tog i bilhallen, och gör ett hastigt svep över FB. Det första inlägget som möter mig är:

"Never give up on something you really want. It´s difficult to wait, but worse to regret".

Ha en god söndag på er, och och sluta aldrig drömma. Det värsta som kan hända är att de slår in.



På väg mot framtiden?











söndag 3 september 2017

Det handlar inte om mod. Det handlar om mind

Du tror att du inte kan. Du tror att du inte vågar. Du säger att du kanske kan göra den enklaste övningen. Du åker därifrån och har både kunnat, vågat, testat dina gränser och nått längre utanför dem än du någonsin kunnat företälla dig. Och det enda du gjorde var att fokusera på en enda detalj. Den du hade framför dig.

Det är den där uttjatade komfortlådan. Zonen. Ramen. Boxen. Alla pratar om den. Inte alla vill gå utanför den. Några vill men kan eller vågar inte. Nåra gör det fast de inte vågar. Någon vågar och gör. Jag vet inte vem som är klokast, eller modigast. Men det kan man faktiskt fundera på, ifall man tänker göra någon slags bedömning.


Gränsförflyttning pågår
Hur många kurser och föreläsningar jag varit på med temat att gå utanför sin komfortzon, mental träning och tänja sina gränser har jag ingen aning om. Men jag vet att min "våta dröm", att någon gång få prova på klättring eller att ta mig fram på en äventyrsbana, sträcker sig så långt tillbaka i tiden att begreppen nästan inte fanns. Och nu stod jag här, mitt ute i skogen vid en övnignsbana en meter hög ungefär. Med armarna spänt i kors försökte jag följa instruktionerna som gavs på danska och engelska. Säkerhetsföreskrifter, bälten, hakar och vajrar. Jag glömde nästan bort att andas.


Själva övningsbanan var alltså inte hög, och inte heller lång. Men tillräckligt utmanande för att hinna känna efter om det inte gjorde lite ont i armen ändå, i det där liansvinget? Jag är nog för svag i armarna för att orka bära min egen kroppstyngd (Du har ju en lina, sa jag inte det?). Jag har nog inte rätt skor för det här (Nike fritidsskor med rejäl sula). Om man ändå hade haft handskar hade det varit en annan femma, men nu har jag ju inte det, så... (-Vadå, behöver inte handskar? Går bättre utan? ... Nu hör jag lite dåligt här borta..)



En som är på väg mot högre höjder
Jag följer efter några till den lättaste banan, kollar in lite hur det går för dem. Jodå, det börjar med en besvärlig klättervägg (2 meter hög). Sedan linor, stockar, nät.. Några tar sig fram med lätthet, några stöter på utmaningar men klarar det ändå. Ännu högre upp i trädkronorna hörs glada tjut och ivriga kraftuttryck från andra kompisar som inte verkar ha något dördsförakt alls. Ett par småkillar på en bana intill svingar sig obekymrade förbi. När jag ser dem, och ser mina kompisar som har ungefär samma kroppsliga och konditionsmässiga förutsättningar som jag, blir jag irriterad. Ja rent förbannad faktiskt. "Det var väl själva **... " säger jag till mig själv. "Har du följt med ända hit för att stå på backen och titta på!? Du har ju det mitt framför näsan, det du alltid har sagt att du vill göra. Vad vill du ångra? Att du åkte hem och inte gjorde det, eller att du kommer hem och äntligen har gjort det?


Är det inte dags nu att leva det där livet du alltid drömt om? När du ändå är här, typ? "


Vi har ju olika drömmar här i livet. Inte alla har en önskan att svinga sig ut i en äventysrsbana (relativt) högt upp i luften med en säkerhetslina i en sele runt midjan. Men jag är helt säker på att det finns andra saker att drömma om, annars är man död. Och oavsett vad vi drömmer om eller önskar att vi "skulle vilja, kunna", så vet jag defenitivt att vi uppnår ingenting utan motstånd. För skulle det vara lätt hade vi ju inget att lära oss att kunna. Ingen föds till varken expert eller geni, lixom.


Det enda vi riskerar med att göra ett försök på sin dröm är att inte klara det. Hur hanterar man ett nederlag? "Jag visste ju att jag inte skulle klara det, så det var ju onödigt att jag ens försökte". Eller "Det gick inte men jag provade i alla fall". Och är vi i så fall villiga att ta risken igen - eller chansen - att göra ett nytt försök?


Det är hur vi ser på och hanterar utmaningen eller motståndet som avgör hur bra vi blir på det.


Det är själva haken som är haken
Jo, så jag gjorde det. Jag hade inte kunnat åka hem utan att ha gjort det. Och jag har full respekt för dem som hade åkt hem utan att ha gjort det. Det märkliga med hela äventyret var, att det var inte höjden jag fokuserade på, den såg jag inte ens. Att det var den lättaste banan kan väl fortfarande vara sagt, för självkänslan för dem som tog sig till högre höjder :-). Inte heller hur lågt det var till nästa hinder, eller hindren på banan framåt. Det jag var mest fokuserad på (och ibland irriterd över), var själva hakarna i säkerhetslinan och hur de skulle fästas och föras över låsen. Det jag hade rakt framför näsan så att säga. Att njuta - eller förfasas - av någon utsikt var det inte tal om. Det var ju heller inte sjläva poängen. Men den upplevelsen tror jag att vi delade allihop, oavsett förutsättningar och svårighetsgrad på bana. Det är sjäva haken som är haken :-). 


Så är det med alla slags utmaningar vi ställer oss inför - det är detaljerna, där det hakar upp sig, och/eller hakar i sig, som gör att man kan gå vidare och komma framåt. Där motståndet ligger, ligger också utvecklingen. Gränsförflyttningen. Den där jädra komfortzonen.


Komfortfri zon?




torsdag 3 augusti 2017

När lacket på tånaglarna har flagat är det dags att åka hem


En plats längst ut på ön...
Att vara ledig och har semester har en enda nakdel. Man måste åka hem nån gång. Även fast man bestämt att man skall "leva livet, ta dagen som den kommer och bara vara här och nu" i flera veckor lång som en hel evighet, så måste man åka hem nån gång.

Trots att man upptäcker en alldeles tom och ledig plats för husbilen allra längst ut på ön, en plats med bara havet som granne, och trots att det starkt övervägs att stanna ett par dagar till och förlänga vistelsen i Kroatien, är det på något konstigt sätt dags. Den där fria, vilda typen som flyttat in i mig innan semestern, den som "ville leva livet här och nu", har tydligen flyttat ut igen. "Nä, inte skall vi byta plats och ställa oss här nu, (på den finaste pitch vi någonsin kommer att kunna stå på), nu skall vi ju åka hem!" Hör jag mig själv säga...

När vi packar ihop våra saker, stuvar undan cyklar, bord, stolar och markiser, rullar ihop mattor, viker ihop badhandukar och hänger in kläder i garderoben för sista gången, är det som om det startar en mental konserveringsprocess i hjärnan. Även alla minnen packas in, så man kan plocka fram dem till vintern igen, när soltimmarna hemma i Sverige kan summeras till 17 st på en hel månad. 


Där lägger sig Ernesto, mannen som hyr ut båtar i Sirmione som var så italiensk att man borde uppkalla en egen ordklass efter honom i det italienska språket. Eller åtminstone en liten synonym. 


Verb: att "ernesta"?  Substantiv: en "ernesto"?
Synonym: Ernesto; "så italiensk man kan bli"?


Där lägger sig det fullständigt kristallklara vattnet och de undanskymda solvarma Kroatiska klipporna man hittar lite längre bort, när man vill lämna skränet från "fiskmåsberget", där turisterna flockas så tätt att de snudd på sticker ner sina parasoll i baddräkten på grannen intill.
Än är inte den sista platsen upptäckt


Cykelturen då knäna landade under hela kroppen i gruset och blev så där sommarlovs-skrapiga som de bara kan bli efter en vurpa i för hög fart i en nedförsbacke.Svimningsattacken i kön till brödboden en tidig morgon, och samtalet med mamma, som bara ville veta om sambons magsjuka hade gått över. ("Jaja, han är på bättringsvägen, han körde med en hink mellan sig och ratten, men som jag sa så har jag..." "Men ojdå stackaren, hälsa honom att han skall krya på sig, så hörs vi sen". Klick)


Färsk frukt och bröd för den som håller sig på benen

Eller för all del kontrasterna mellan ett besök i ett kloster och historiska katakomber ena dan, och en övernattning på en nudistcamping en annan dag. Båda två där valet av klädsel i shorts och linne kändes väldigt opassande. 

Redan här, medan vi packar ihop allt,  blir det tydligt att det inte är de storslagna vyerna eller äventyren som kommer lämna de största spåren i minnet. De är de små detaljerna. De små tankarna. Att jag förvånar mig själv med att uppskatta att diska min egen disk under bar himmel. Att jag funderar på om det är ett generellt påbud att ha prunkande pelargoner under varenda joddlarbalkong i Österrike, och om det ger fri öl till dem som är med i en ompa-ompa orkester i Tyrolen?

 
Att diska sin egen disk under bar himmel kan vara riktigt rogivande

När man fotograferat fler solnedgångar Gud någonsin kan ha skapat. När man har tagit fler selfiesar än vad som är lovligt till och med för en 50+are. När lacket på tånaglarna har flagat. Då är det dags att åka hem.  
 
Dags att åka hem nu...

tisdag 11 juli 2017

Drömmar är själens frukt och grönt

Det är bara att erkänna - jag älskar kartor! Och jag har en nördig passion att planera och förbereda resor. Oavsett vilka. Jag går i gång på allt, in i minsta detalj. 
Oräkneliga är de gånger jag navigerat med Google Maps på sträckan Rostock -Kroatien, Sassnitz - Kroatien. Via både Zell am see och Gardasjön. Jag vet var det finns autohof och ställplatser längs med a9, och jag kan också tala om att det finns exakt 6 ställplatser med plats för tillsammans exakt 94 husbilar/husvagnar längs med E45 när man passerat Österrikiska gränsen på väg mot Brennerpasset När jag har kartbilden klar för mig tar researchen vid och det spännande fördjupningsäventyret. Hur många öar i Kroatien är bebodda? Var ligger nationalparkerna? 

Det kan framstå som att jag är ett kontrollfreak, men faktum är att när alla rutter är kartlagda, alla platser är genomsökta och allt annat är taget  hänsyn till, är jag inte sämre än att jag kan ändra mig, och bara ta det som det kommer. 
Mitt svärmeri för kartor har mer att göra med nyfikenhet, och drömandet om ännu outforskade platser. Drömmar är själens frukt och grönt. De håller en pigg och alert, de håller fantasin vid liv och ger energi åt kreativiteten. 
Så, även om jag färdats länge med gatorna i Sirmione med Google Earth, och passerat entrén till campingen säkert "hundratals gånger", är det nästan ändå för bra för att vara sant när vi äntligen checkat in och installerat oss på vår plats nere vid strandparken. Drömmen om sommarens semester som gett näring åt själen under årets allra mörkaste månder utspelar sig nu framför vindrutan. Jag nyper mig i armen och tar en frukt. 


  




måndag 5 juni 2017

Om smakerna gick på fest - vilka skulle få ligga?


”Är det någon som har tips på frukt i maten?” Frågan ställdes i en facebookgrupp av en inspirationstörstande vän som sade sig gilla frukt fast inte just i mat, men som ändå ville gå utanför den berömda trygghetszonen och prova sig fram till något gott. Förslagen lät inte vänta på sig och fantasin visste inga gränser. För min egen del vandrade den vidare till frågan om varför olika smaker ”gifter sig” med varandra? Jag förstår själva innebörden i begreppet, att de på något sätt passar bra ihop. Eller som en väldigt god vän till mig konkret uttrycker det när något smakar riktigt bra; ”man blir kn…lad i munnen”.  Så hur kommer det sig att vissa smaker så att säga ”får till det” på det sätt som åsyftas när man hamnar intill varandra i sovrummet och lampan är släckt?
Det handlar ju naturligtvis om den berömda G-punkten! På tungan finns det flera tusen stycken, som attraheras av grundsmakerna salt, sött, surt och beskt. Även umami har hittat sin g-punkt, och det finns faktiskt receptorer som attraheras av fett!  
Tänk dig tanken att alla smaker i olika konsistenser skulle gå på fest – vilka skulle få ligga? Och med vem? Det finns ju en helt klart en anledning till varför vissa gillar varandra mer än andra och får kärlekslivet att spraka. På smaklöksfesten är det är nästan förutsägbart hur den salta skinkan från Parma kommer fatta tycke för den söta melonen, och de låter sig gärna bjudas in av den flörtiga fetaosten. Den i sin tur kan gärna tänka sig att med sitt bredaste leende slå sig ner bredvid den söta och lena honungen, speciellt om hon sitter bredvid en den tuffa valnöten. I baren står den stöddiga tyska korven. Den tävlar om tzatzikins gunst, mot den starka orientaliska grytan som också är ute efter lite svalkande grekisk yoghurt.  En bit vitt bröd slåss med ett gäng vita bönor i ett hörn om vem som skall få svalka den heta grytan, ifall yoghurten skulle ta modet till sig, med moraliskt stöd av en persiljekvist, och välja att gå hem med chorizon. I just den här baren riskerar den mustigt söta och lite kraftiga dadeln att bli en riktig panelhöna, om hon inte hittar en baconskiva att låta sig omfamnas av. Det blir en riktig tryckarvarning, med stor tungslätarpotantial. Den latinska chilin förför med sin salsa och charmar in sig hos citronpastan tillsamman med vitlöken och en ostbakad kyckling, medan en syrlig senap är sur över att han tar över tillställningen för mycket. En klase vindruvor försöker förföra en ugnsbakad lax, men lockas över till ett fat med hormonstinna kräftsjätrtar. Allt medan fisk-och skaldjursgrytan hånglar i soffan med aiolin.
Precis när en passionerad passionsfrukt skulle sätta på en len paté blev jag störd av den kurrande magen som talade om att klockan började närma sig middag.

Med smaksinnen i spänd förväntan kunde jag ju inte erbjuda dem en munhålesensation i form av en tallrik makaroner och korv. Inte ens fast jag försökte locka med kontrasten av blodpudding och lingonsylt lät de sig inte nöjas. ”Vi vill ha fyrverkeri, vi vill ha smaker som gifter sig - vi vill ha mat som träffar g-punkten!” Upproret var nära och paniken spred sig in i de tomt gapande skåpen. Det blev till att ”taga vad man hafver” som den goda frk Warg lär ska ha sagt. Och jag tror inte hon anspelade på huruvida äktenskap skulle uppstå mellan vare sig ingredienser eller andra eventuella friare. Så jag använde ett recept från en trygg och betrodd källa som hjälpt många vakta på vikten, men fick göra om det efter vad köket hade att erbjuda. Så ”Grillad kassler med frukt”, blev ”Stekt kassler med grillsmak”.  Mango byttes ut mot cantaloupmelon. Det blev purjolök istället för salladslök. Och grillpeppar för att smaken skulle stämma överens med namnet på receptet. En portion till maken, med den enda potatis som gick att uppbringa i huset. Den andra portionen med gröna linser, för att vara lite vild och galen... (?) Och jodå, visst blev det fest i munnen. Fast jag tror makens portion med potatis blev en mer lyckad tillställning, av kommentarerna att döma, än vad portionen med de gröna linserna blev. Den var ”helt ok”, men det var ju inte som om det hade varit med potatis. Det var mer som att ha chans på ett frikort med George Clooney och få nöja sig med killen i Dressmanreklamen som råkar vara mest lik. Jag undrar vad Kajsa Warg skulle ha sagt om det.

Potatisparty!




måndag 15 maj 2017

Årets första rutt med Yvonne Davidsson



Möt Yvonne Davidsson. Hon är en stadig pålitlig dam som skall ta mig och sambon genom Sveige och Europa många gånger framöver hoppas vi. Nu i helgen tog vi årets premiärtur för att se att hon fungerar som hon ska och för att vi, precis som vårystra nötkreatur väntar på kosläpp, har väntat länge nog på att få släppa ut henne på vägarna.

Det blev ingen längre sträcka, ungefär 12 mil, vilket kanske var i kortaste laget. Jag såg hur hon himlade med strålkastarna när vi var framme och hon sjönk ner på gästplatsen som vi blivit anvisade. "Herregud, man har väl lite perspektiv på tillvaron, ge mig nåt att bita i, en utmaning!"

Och visst vill vi åka långt. Jag vill åka till Kroatien, sambon vill gärna se Norge, även fast han på bästa sändningstid i teve med en mikrofon under näsan faktiskt nästan lovat att det kanske blir Kroatien ändå....

Det är väl aldrig fel att ha en "skugg-rutt"
ifall det skulle skita sig med
spontaniteten?

Camping är annars ett fenomen som har stått väldigt långt ifrån det jag skulle uppskatta som ett semesteralternativ. Att trängas på campingplatser, att dela grillos med grannar och digga dansbandsmusik är inte riktigt min tekopp som engelsmännen säger. Men så i höstas "blev" vi med husbil, och intresset tvärvände. Inte för mer grillos eller dansbandsmusik, men plötsligt såg jag fler resmöjligheter, fler vackra, spännande och outforskade platser att upptäcka. Och framör allt möjligheten att med skräckblandad förtjusning utmana min egen komforzon - att släppa lite på behovet att vara förberedd och planerad in i minsta detalj. Alltid förbokade hotell längs med vägen, kartlagda restauranger och sevärdheter, aktuella evenemang på orten - förbokade biljetter på vissa, och nedladdade tidtabeller för bussar, tåg och ev tunnelbanor. Oavett om det gäller Nyköping eller New York, Malmö eller Mauritius, bilsemester eller charterresa. Jag kan inte hjälpa det - jag älskar att göra research, och planera i förväg! Jag älskar att vara planerat spontan! (Och jag skulle älska att få jobba på en turistbyrå. Tänk att få göra en aktivitetsplanering för en busslast full med japaner!) 
Det är ett stort steg att ta, från att med tysk precision ha varenda minut på semestern inplanerad, till att i år bara åka dit näsan pekar, där solen skiner och ta dagen som den kommer och hamna där man hamnar...


De senaste veckorna har jag under arbetsresor både till Skåne och Dalarna kommit på mig själv med att plötsligt se alla campingskyltar längs med vägarna, och har börjat fantiserat om platser att fricampa på.
"Där är en grusväg, undrar var man hamnar om man kör in där?" "Undrar om vi kommer vi in där med husbilen?"

En av dagarna ringde en kollega för att prata och jag berättade om alla platser som (plötsligt!?) finns att besöka längs med vägarna i sommar. "Åååh" säger hon längtansfullt, "tänk vad mycket spännande ni har framför er nu!"

"Ja, jag ser verkligen fram emot alla minnen vi har framför oss"

Och jag förstod på ett nästan heligt sätt att det är ju precis så det är med själva livet. Allt vi gör, allt som sker, alla vägval, alla beslut vi står inför, och tar, allt som händer har det gemensamt att det vi har framför oss är minnen vi ännu inte har skaffat oss...



Så hur blev det då på årets första rutt? Yvonne Davidsson sköte sig fint och själva campingplatsen bjöd på en vacker vy nere vid stranden. Och jodåvars, oset från grannes grill förde åtminstone tankarna till kommande varma sommarkvällar, och när vi släckte lampan för natten skänkte vi en kärleksfull tanke åt den vänliga själ som så generöst delat med sig och försett  heela campingplatsen med dansbandsmusik heela dagen, fast inte en minut längre än mellan 9.30 på morgonen och 23.00 på kvällen . Tack! Verkligen!

Årets första tur med Yvonne Davidsson
Örstig Camping
Men hur är det för dig? Tycker du att resan och upplevelserna börjar redan i planeringen, eller är du äventyrlig och dimper ner där du hamnar, och upptäcker världen utifrån det? Väljer du omsorgsfullt mellan olika alernativ för att få fram det bästa skräddarsydda för er, eller bestämmer du bara ett ställe och så är det bra med det - det är dit ni ska! Säg mig hur du planerar din semester och jag kan berätta vem du är 😉

Gör en fantastisk vecka, oavsett var du befinner dig















måndag 24 april 2017

Jag letar och letar, men hittar den ingenstans!

Du vet den där känslan när du har tappat något. Eller glömt var du har lagt det, och nu har du det inte. Typ din nyckel, din telefon, eller din plånbok. Du liksom stelnar till när du kommer på att du tappat den. Avbryter dig själv mitt i en mening. Känner på fickorna, letar i väskan, ser dig omkring, känner efter i fickorna igen. Till slut frågar du om någon har sett den. "Minns du var du hade det sist?" frågar hen, och du letar i minnet. Du går tillbaka dit och tittar medan du funderar på om du skall skaffa en ny. Och sen rätt vad det är hittar du den - på ett helt annat ställe än du trott!

Precis så har jag hållit på ett bra tag nu; letat både här och där, försökt minnas var jag hade den sist, gått tillbaka dit, flera gånger faktiskt, men - nope - ingeting! Rent logiskt borde den ju vara där man hade den sist, eller hur? Om ingen har snott den förstås. Jag börjar starkt misstänka det, antingen Helena, eller Lotta. Hon är riktigt misstänk, för plötsligt hade hon tydligen fått en likadan, precis när jag tappade min! Det kan vara nån av coacherna också, som precis drog iväg till Mallis på träningsresa, för de verkade så jädra taggade!

Borta är den hur som helst - Motivationen! 
... och inte här heller...

Den är inte här...
Lusten att träna. Motionera, eller åtminstine bara röra på mig lite. Och jag har letat överallt! Under tiden har jag skaffat gymkort - två stycken för säkerhets skull. Köpt en snygg träningsbag och nya träningskläder. Hittat gamla redskap i några lådor i källaren; hantlar, gummiband, yogamattor, hopprep, vristtyngder och en tyngdväst. Och jag drar mig till minnes hur jag har rullat in och rullat ut träningsmaskiner i huset genom åren. Både studsmattor, träningsbänkar med skivstänger, stepbrädor och crosstrainingmasiker har kommit och gått. De har ersätts av en spinnincykel som jag har pimpat med sadelfodral i skummgummi och en vattenflaska i en färg som matchar cykeln.


Här  har jag letat också
En spinningapp har jag i telefonen också, med olika program och instruktörer. De heter "Andy", "Simone" och "Jay". Andy är mer basic och verkar gilla lugna pass (enligt honom), Simone steppar upp tempot lite och kör mer intensiv intervall, medan den där Jay verkar vara en riktigt spinninsadist.

Trm-trm-trm... jaha, här sitter jag nu, på söndageftermiddan, vid köksbordet och trummar med fingrarna, och jag börjar bli riktigt irriterad. Jag har ju köpt grejer, fixat och donat och verkligen gjort allt! Tålamodet tryter - skall man bli tvungen att ta en rask promenad eller nåt medan man väntar???

Tänk om den finns i Halmstad, i Malmö, eller Hässleholm. Kanske i Oskarshamn eller i Linköping. Hoppas det, för nu tänker jag åka dit och leta. Jag räcker ut tungan åt bagen, gymkorten och spinningcykeln som blänger klentroget på mig, och trycker ner joggingskorna i resväskan.

Jag undrar vad jag skulle göra om jag får tillbaka den? Vad skulle du ha gjort?
-Öh, du, skulle jag säga lite tjurigt. Det var banne mig på tiden! Sen kanske jag skulle bli glad, och studsa iväg med hopsa-steg medan jag berättar allt kul vi vi skall göra."Hörrödu, det du vad - vi har två gym att gå till, massor av saker att leka med, och du skall se min cykel!..."


Här då??