Jag letar och letar, men hittar den ingenstans!

Du vet den där känslan när du har tappat något. Eller glömt var du har lagt det, och nu har du det inte. Typ din nyckel, din telefon, eller din plånbok. Du liksom stelnar till när du kommer på att du tappat den. Avbryter dig själv mitt i en mening. Känner på fickorna, letar i väskan, ser dig omkring, känner efter i fickorna igen. Till slut frågar du om någon har sett den. "Minns du var du hade det sist?" frågar hen, och du letar i minnet. Du går tillbaka dit och tittar medan du funderar på om du skall skaffa en ny. Och sen rätt vad det är hittar du den - på ett helt annat ställe än du trott!

Precis så har jag hållit på ett bra tag nu; letat både här och där, försökt minnas var jag hade den sist, gått tillbaka dit, flera gånger faktiskt, men - nope - ingeting! Rent logiskt borde den ju vara där man hade den sist, eller hur? Om ingen har snott den förstås. Jag börjar starkt misstänka det, antingen Helena, eller Lotta. Hon är riktigt misstänk, för plötsligt hade hon tydligen fått en likadan, precis när jag tappade min! Det kan vara nån av coacherna också, som precis drog iväg till Mallis på träningsresa, för de verkade så jädra taggade!

Borta är den hur som helst - Motivationen! 

... och inte här heller...

Den är inte här...

Lusten att träna. Motionera, eller åtminstine bara röra på mig lite. Och jag har letat överallt! Under tiden har jag skaffat gymkort - två stycken för säkerhets skull. Köpt en snygg träningsbag och nya träningskläder. Hittat gamla redskap i några lådor i källaren; hantlar, gummiband, yogamattor, hopprep, vristtyngder och en tyngdväst. Och jag drar mig till minnes hur jag har rullat in och rullat ut träningsmaskiner i huset genom åren. Både studsmattor, träningsbänkar med skivstänger, stepbrädor och crosstrainingmasiker har kommit och gått. De har ersätts av en spinnincykel som jag har pimpat med sadelfodral i skummgummi och en vattenflaska i en färg som matchar cykeln.



Här  har jag letat också

En spinningapp har jag i telefonen också, med olika program och instruktörer. De heter "Andy", "Simone" och "Jay". Andy är mer basic och verkar gilla lugna pass (enligt honom), Simone steppar upp tempot lite och kör mer intensiv intervall, medan den där Jay verkar vara en riktigt spinninsadist.

Trm-trm-trm... jaha, här sitter jag nu, på söndageftermiddan, vid köksbordet och trummar med fingrarna, och jag börjar bli riktigt irriterad. Jag har ju köpt grejer, fixat och donat och verkligen gjort allt! Tålamodet tryter - skall man bli tvungen att ta en rask promenad eller nåt medan man väntar???

Tänk om den finns i Halmstad, i Malmö, eller Hässleholm. Kanske i Oskarshamn eller i Linköping. Hoppas det, för nu tänker jag åka dit och leta. Jag räcker ut tungan åt bagen, gymkorten och spinningcykeln som blänger klentroget på mig, och trycker ner joggingskorna i resväskan.

Jag undrar vad jag skulle göra om jag får tillbaka den? Vad skulle du ha gjort?
-Öh, du, skulle jag säga lite tjurigt. Det var banne mig på tiden! Sen kanske jag skulle bli glad, och studsa iväg med hopsa-steg medan jag berättar allt kul vi vi skall göra."Hörrödu, det du vad - vi har två gym att gå till, massor av saker att leka med, och du skall se min cykel!..."




Här då??

 

Mot Köpenhamn

Det vore en grov överdrift att påstå att jag älskar att gå upp tidigt på morgnarna. Och att gå upp ännu tidigare är lika lätt som att tvärnita en oljetank. Hur det nu gått till, sitter jag på Arlanda 07.10 och väntar på "kärran till Köpenhamn". Jag försöker anlägga min allra viktigaste min och se affärsmässig ut. Halar upp datorn och snor åt mig en Dagens Industri från stolen intill, för att bättra på min image.

En bekant sa en gång att det bästa sättet att resa var att slå sig ner vid ett café någonstans, och låta världen passera förbi. Han såg mer från den stolen än om han for omkring och förflyttade sig hela tiden, sa han. Han fantiserade om människorna ha såg, vilka de var, vart de var på väg. Medan jag kämpar för att inte ansiktet skall falla ner som en pysande sufflé lyfter jag blicken över skärmen och smygspanar på mina medpassagerare. En ung man läser en pappersbok och en äldre dam klickar på sin surfplatta. (Jag fnissar åt min skeva bild att det borde vara tvärt om.) En halsduk försker strypa en rockbeklädd man och en ung kvinna har dragit ett par shorts över sina nylonstrumpbyxor. Vilka är de, och vart är de på väg?

En salvidroppe i mungipan väcker mig mitt under säkerhetsföreskrifterna om syrgas och flytvästar. Överläppen har fastnat på framtänderna och det enda jag kan tänka på medan jag försöker hålla blicken på golvet där en ljusslinga kommer att tändas vid mörklagd evakuering för att visa vägen till närmsta nödutgång, är att en flygvärdinnas mjuka röst skall erbjuda coffee or tea.

En timmes flygresa går fort. Om man jämför med att åka till Thailand. Dryga 30 såna här timmar har jag spenderat i luften mellan Stockholm och Köpenhamn. Det är kanske inte så mycket, men tänker man att det 1,66 varv runt jordklotet, så känns Köpenhamn plöstligt nästan lika exotiskt som Australien.

Köpenhamn, fönstret mot världen....

 



Nåja, Köpenhamn, Thailand och Australien får vänta. Jag har en "transfer" till Malmö. Och det är banne mig inte det sämsta det heller skall jag säga. Skåne! - Sveriers Riviera. Värt att gå upp i ottan för.

Stockholmsflärd och Sveriges mest fotograferade träd

"Hur många gånger kan man fotografera de här träden egentligen?" hade min vän Martin frågat sin fru Marlene häromdagen. "Hur många gånger som helst" hade hon svarat. Jag behövde inte leta särskilt länge vaken i minnet eller i bildbiblioteket, jag har inte tagit ett enda! Av alla hundratusentals miljontals bilder och selfisar som tagits under de rosa trädkronorna, har mitt annars så skjutglada finger aldrig varit i närheten av platsen för Sveriges mest fotograferade träd just under blomningstiden. Ända tills nu. På årets molningate och kallaste vårdag. Precis innan utblomning. Klick, klick, klickeliklick. Aaahhh... Lättnaden var enorm när vi fångat de sista flickrumsrosa blombladen på bild.

Glada i sinnet, svävade vi på rosa moln från Kungsträdgården in på NK. Aldrig skulle vi erkänna att det var kölden som drev oss in där.

Är det något man behöver veta när man är på Nordiska Kompaniet, så är det att lära sig att name-droppa och "branda" sina formuleringar. Man köper liksom inte bara ett lakanset, tea eller en soffkudde på NK, man köper Lexingtonlakan, NK-tea, eller så förnyar man soffan med en zebramönstrad kudde från Newport.
Vi passade på att "branda" vår husbil med en filtertratt och en kaffethermos - en Kugel - , båda från Alfi. Man bör också känna till att aldrig prata om vad det kostar. Men om ni skulle råka se prislappen på filtertratten skulle ni se siffran host229host-host.

Efter en god lunch på nämnda varuhus, på en av restaurangerna som ger en ny dimension åt salladsmåltiden, kunde man bestämt ana en viss doft av flärd efter oss där vi spatserade ner mot Plattan i våra promenadkängor från Graninge, viftandes med våra VIP-kort till Stockholms Lokaltrafik som ger oss fritt inträde till alla bussar, tåg och tunnelbanor i Stocholms Län. Jag kunde inte låta bli att borsta bort lite förortsdamm från sätet i tunnelbanevagnen mot Fruängen innan jag försiktigt satte mig lite extra fint, på kanten. Smekandes min nya filtertratt till husbilen från Adria.