Grammisgalet

Föremålet för min eviga kärlek ”jobbar i musikbranschen” och har fördrivit många timmar på

grammisgalor genom åren. Själv har jag inte tillryggalagt mer än ett fåtal. Årets upplaga hade förflyttats från Cirkus på Kungliga Djurgården i Stockholm, till Stockholms Konserthus i samma stad. Efterfesten hölls i år på Scandic Grand Central i stället för på Café Opera. På förekommen anleding var ett rum bokat åt oss just denna kväll.
Året som gått gav resultatet att Direktör Persson har varit delaktig i inte mindre än tre produktioner som nu var nominerade för ett pris. Så det fanns alltså tre goda skäl att hålla tummarna ikväll.

Den grammisblåa mattan var framrullad framför konserthusets trappa och fans i alla åldrar stod uppradade med autografblock. Jag hade min penna i högsta hugg men min namnteckning stod inte så högt i kurs… Meh!?

Vad är det man brukar säga – ”Alla var där”… Jag antar att man med det menar ”ingen nämnd, ingen glömd”, för att inte riskera att göra bort sig om man glömmer nämna någon viktig, eller göra ett ännu större misstag med att nämna någon oviktig. Så jag säger väl avslöja att Oscar Sia hälsade så glatt med bestämd igenkänning i rösten, där jag vobblade mig fram med bubbelglas i båda händerna mellan ståtlig arisk kvinna med nordisk brytning, kille i kilt, man i rosa peruk, kortväxt letsdanceduglig schlagerflicka med röd bh, ung schlagerkvinna med dreadlocks, och nitbältad man med spretlugg och ring i örat. Unge herr Sias bestämda tonfall och stadiga blick in i min fick mig nästan att undra om han kände mig? Skulle jag fråga hur det hade varit sen sist eller nåt?
att ”alla var där”, mest för att jag inte har en susning om vilka alla var som var där, och inte heller vem som inte var det. De som var där var ju uppenbarligen där, och det var en herrans massa människor.  Men för er som törstar efter ”kändis-skvaller” kan jag

Det kändes som att den reklamtv-sända galan bjöd på nästan lika många reklampauser som antalet priser som skulle delas ut. Till en början var det nästan befriande med en bensträckare, men efter tre pauser blev det mer besvärande. Det tyckte inte minst en lång man med vitt hårsvall som är van att räkna ner med fingrarna ”om tre-två – veva-veva-veva” (plats för applåder, jubel och visslingar). Vid ett tillfälle utbrast han frustrerat ”men för helvete – man släpper inte UT folk i pauserna!” (Senare på kvällen när vi återsågs vid buffel-osten konstaterade han med stressryckningar att det här skulle han aldrig göra om, och refererade till att sitta på åskådarbänken. Och tacka visste han Kristallgalan!)

I en av alla pauser blev det ändå nödvändigt med en snabb språngmarsch ut i trapphuset eftersom ryktet om tilltugg hade spridit sig. Där plockade vi på oss nötpåsar och proteinbarer för att klara livhanken under den dryga tre timmar långa galan. Man vill ju inte riskera att svälta ihjäl mitt under Zara Larssons tacktal, som dessutom var det bästa under kvällen. Viken begåvad ung kvinna!

 Från första parkett hade jag (nästan) samma utsikt som en av de stora giganterna i branschen, en plats som skulle göra varenda Idol-idol med skivkontraktsbläck i blick alldeles grön av avund. Min blygsamhet förbjöd mig dock från att be om en par-selfie, det hade varit som att be Zlatan om en bit grus under hans sko. Men jag kunde inte låta bli att råka komma åt avtryckarknappen på kameran med mitt skjutgalna finger…

För vår Direktörs del slutade utdelningen med att en av de tre nominerade produktionerna gick hem med en statyett. Undertecknad blev om sanningen ska fram, liite besviken över att en av de andra två inte gjorde det :´(

Efterfestens buffé bestod av små glaskoppar med något ätbart i modern tappning, där vi kunde identifiera en räkstjärt och en minimal skiva tonfisk (hur nu detta alls är möjligt i dessa matochmiljömedvetna tider). Fortfarande mätt och belåten efter gotte-raiden på konserthuset, utforskade jag inte så mycket av buffébordet. Men direktör Persson ville ändå ge sig på de förföriska sojakorvarna.

Där förkunnade Kungen i baren – en krullhårig kort man iförd mörka pilotglasögon – klart och uppriktigt att han tänkte tränga sig före de andra, vilket han också gjorde. Allas vår Direktör tyckte att det möjligen kunde gå för sig en kväll som denna, då mannen ifråga hade fått hederspris och allt. Det fanns väl inget annat lämpligt fack man kunde placera hans gärningar i. Inte för att han bryr sig om fack. Varken som platstillhörighet eller som försäkran om en trygg anställning. Det enda fack han möjligen kan tänka placeras i är det som definieras ”det skiter jag i”, och det har lustigt nog blivit hans signum. Så Fack it. Något annat hade väl inte passat sig än att han kunde få gå före i vilken kö som helst. Just ikväll.

När släpet på långklänningen blivit ihjältrampat av Sulosar och Salosar, nippertippor och rocksnubbar med utfällda krockkuddar, och när klackarna på glitterskorna trängt in i hälsporren, staplade till slut suppleanten och direktören upp till mjuka madrasser. Där föll tyll och glitter till golvet med ett dovt ffffrrrrr och två huvuden landade redan sovandes på trippla dunkuddar. Turn on, tune in, drop out som som säger. Thank you and good night.