I en glasslåda på fyra hjul

 

 

Jag som aldrig livet skulle bli en campare. En sån som går i träningsoverall och sandaler, äter grillat och sörplar rödtjut i förtältet, eller sover trångt i en kuvös med dålig luft. Aldrig. Denna  bestämda uppfattning byggde jag inte på aningslöst antagande eller grundlös generalisering. Jag hade gjort mina egna empiriska prövningar. Jämfört camping mot att bo på hotell. Låt vara att min erfarenhet av camping var i lånat tält på lerig åkermark under festivalliknande former, i den regniga svenska småbygden. Ställt mot erfarenheten av hotell med havsutsikt på översta våningen, någonstans med böljande palmer och vidsträckt horisont. Men ändå.

Norge (!) var makens förslag som en försiktig början för premiärturen ifjol. Själv hade jag i hemlighet gjort research på campingplatser runt medelhavet. Jag hade andra planer. På en husbilsmässa bar det sig inte bättre än att vi fick en TV4-mikrofon stoppad under näsan, med frågan om vi vi ville dela med oss om våra resplaner med vår husbil kommande sommar. ”Jag vill gärna åka till Kroatien” sa jag och sneglade nervöst på maken. Orolig för hur han skulle ta emot denna nu avslöjade hemlighet framför en tevekamera. Mikrofonen hamnade hos honom för en replik. ”Jaa...” Jag såg hur han skruvade obekvämt på sig. ”...Men om hon vill åka till Kroatien så blir det väl så”.
Nu vill jag på en gång förtydliga att vårt förhållande hör till det jämlika slaget, och vi hyser den största respekt för varandra, så ingen skugga skall falla på någon av oss. Men nu var det så han sa. I teve. (Med namnskylt och undertexten ”NN, Vill hellre åka till Norge”)

Givetvis fick han rätt, maken. Resan gick till Kroatien. Fyra veckor i ett för oss helt nytt land att upptäcka. I år ledde vägarna inte till Rom precis, men till Italiens västra kust, från Cinque Terre ner till Sorrento.

 

Sköna Sorrento

En av de fem jordarna

 

Så nu har vi färdats två somrar i Europa, i en glasslåda på fyra hjul, i närmare tvåtusen mil. Och jag måste erkänna att jag är böjd att ändra inställning. För här sitter jag nu, jag som aldrig skulle bli en sån där campare. Äter grillat och klämmer en bira under markisen. Utanför den där "glasslådan" med en AC som kan kyla ner stoppningen i madrassen. Gnolar på ”Torna a Surriento” med nästan samma klang på stämbanden som självaste Pavarotti. Förbannar campinglivets baksida - det är alldeles för kort.



 

Tänk om det enda som begränsar oss är hur vi tänker om det vi tänker?

Torpet på landet?
En dröm som blir sann?

Har du velat något riktigt mycket någon gång, där din känsla varit så stark och din målmedvetenhet så stor att den har skapat oanade krafter och förutsättningar för att du skall nå dit?

Kanske är det att gå en utbildning du drömmer om, där du på kvällstid och helger läser in de betyg som krävs, och skaffar dig de nödvändiga kunkaper du behöver för att komma in?

Kanske är det att göra en drömresa, där du utforskar alla tänkbara möjligheter att ta dig dit på bästa och billigate sätt, och sätter upp ett mål för hur du skall kunna göra den?

Eller något annat du vill så starkt, att det du behöver göra för att få det du vill ha blir ett självklart sätt att förhålla dig till, i hela din vardag? (Skaffa större eller mindre bostad, köpa hund, gifta dig, bli spinninginstruktör, skriva en bok, starta eget, bli en tårtmästare, cykla Vättern Runt..)



I fantasin är du redan där

I fantasin är du redan där.

Du ser dig själv göra, vara och befinnna dig där du vill vara.

I skolbänken på din drömutbildning.
I din nya bostad, med gardiner och byrå och allt.
Första kundbesöket i din egen firma.
På bokmässan signerandes din första roman.
Du ser hur din bröllopskläning faller över höfterna med ett "fffrrr".
Du känner hur det ömmar i baken när du tar dig i mål på din cykel.
Du ser dig själv kliva i land på ditt resmål.

Du ser bilden framför dig, du hör ljuden runt omkring, känner dofterna och hur vinden sveper över kinden. I fantasin är du redan där.


Och när du ser tillbaka på tiden innan, ställer du dig frågan vad det var som tog dig hit?


Tänk om det enda som
begränsar oss är vad vi tänker
om det vi tänker?

Jag sitter med drömmande blick i fotöljen på en alldeles för dyr och fin husbil i den stora hallen som huserar ett tjugotal större och mindre semesterdrömmar. Jag smeker bordsskivan framför mig, känner på stolstyget under mig, och ser att det finns eluttag alldeles intill.
Jag hör mig själv tänka "här kan vi sitta och jobba med varsin dator när vi bestämmer oss för att bo halva året i Spanien". Jag ser hur vi sitter och arbetar, och börjar allvarligt fundera på den där boken jag skall skriva :-0. Jag ser en solstråle leta sig in genom förnstret, den blänker till på tangentbordet och jag har sand mellan tårna. Jag hör hur kaffebryggaren puttrar på köksbänken bakom mig och känner nästan en doftslinga nå näsborrarna. Och med ens blir jag rädd för mina egna tankar - tänk om de skulle bli verklighet!?

Tursamt nog finns de negativa tankarna färdiga i bakhuvudet, alltid redo som scouter på söndagsutflykt.
"Hur skall ni ha råd med den här bilen?" "Phfh! Spanien - du tror på allvar att ni tänker ni bo i den här då - i flera månader?" "Men skärp dig - skulle du sitta här och vara skribent menar du? Du får väl odla pelargoner på balkongen som alla andra pensionärer. Eller skaffa katt!" 



Är det här drömmana bor?

Men så minns jag ett citat som jag fick i en lyckokaka på en kinarestaurang i London för tretti eller så år sedan;
"Beware of what you want. You might get it".

Jag funderar på det en stund. Att det enda man riskerar med att drömma om, eller vilja något är att man faktiskt kan få det. Så det gäller att välja rätt tankar. Välja vad det är man säger till sig själv om det man önskar sig. Så det inte slutar med att man får det man inte ville ha...

På vägen hem sitter vi tysta båda två. Tills det kommer en trevande kommentar från maken.
".... du-eeh.. man kan ju alltid be dem räkna på det, med inbytet och så..." "...och så kan man ju ha typ ett mål, eller vad man säger..."

Efter middagen tar jag reflexmässigt fram telefonen för att titta på bilderna jag tog i bilhallen, och gör ett hastigt svep över FB. Det första inlägget som möter mig är:

"Never give up on something you really want. It´s difficult to wait, but worse to regret".

Ha en god söndag på er, och och sluta aldrig drömma. Det värsta som kan hända är att de slår in.




På väg mot framtiden?

När lacket på tånaglarna har flagat är det dags att åka hem

En plats längst ut på ön...

Att vara ledig och har semester har en enda nakdel. Man måste åka hem nån gång. Även fast man bestämt att man skall "leva livet, ta dagen som den kommer och bara vara här och nu" i flera veckor lång som en hel evighet, så måste man åka hem nån gång.

Trots att man upptäcker en alldeles tom och ledig plats för husbilen allra längst ut på ön, en plats med bara havet som granne, och trots att det starkt övervägs att stanna ett par dagar till och förlänga vistelsen i Kroatien, är det på något konstigt sätt dags. Den där fria, vilda typen som flyttat in i mig innan semestern, den som "ville leva livet här och nu", har tydligen flyttat ut igen. "Nä, inte skall vi byta plats och ställa oss här nu, (på den finaste pitch vi någonsin kommer att kunna stå på), nu skall vi ju åka hem!" Hör jag mig själv säga...

När vi packar ihop våra saker, stuvar undan cyklar, bord, stolar och markiser, rullar ihop mattor, viker ihop badhandukar och hänger in kläder i garderoben för sista gången, är det som om det startar en mental konserveringsprocess i hjärnan. Även alla minnen packas in, så man kan plocka fram dem till vintern igen, när soltimmarna hemma i Sverige kan summeras till 17 st på en hel månad. 

Där lägger sig Ernesto, mannen som hyr ut båtar i Sirmione som var så italiensk att man borde uppkalla en egen ordklass efter honom i det italienska språket. Eller åtminstone en liten synonym. 

Verb: att "ernesta"?  Substantiv: en "ernesto"?
Synonym: Ernesto; "så italiensk man kan bli"?

Där lägger sig det fullständigt kristallklara vattnet och de undanskymda solvarma Kroatiska klipporna man hittar lite längre bort, när man vill lämna skränet från "fiskmåsberget", där turisterna flockas så tätt att de snudd på sticker ner sina parasoll i baddräkten på grannen intill.

Än är inte den sista platsen upptäckt

Cykelturen då knäna landade under hela kroppen i gruset och blev så där sommarlovs-skrapiga som de bara kan bli efter en vurpa i för hög fart i en nedförsbacke.Svimningsattacken i kön till brödboden en tidig morgon, och samtalet med mamma, som bara ville veta om sambons magsjuka hade gått över. ("Jaja, han är på bättringsvägen, han körde med en hink mellan sig och ratten, men som jag sa så har jag..." "Men ojdå stackaren, hälsa honom att han skall krya på sig, så hörs vi sen". Klick)

Färsk frukt och bröd för den som håller sig på benen

Eller för all del kontrasterna mellan ett besök i ett kloster och historiska katakomber ena dan, och en övernattning på en nudistcamping en annan dag. Båda två där valet av klädsel i shorts och linne kändes väldigt opassande. 

Redan här, medan vi packar ihop allt,  blir det tydligt att det inte är de storslagna vyerna eller äventyren som kommer lämna de största spåren i minnet. De är de små detaljerna. De små tankarna. Att jag förvånar mig själv med att uppskatta att diska min egen disk under bar himmel. Att jag funderar på om det är ett generellt påbud att ha prunkande pelargoner under varenda joddlarbalkong i Österrike, och om det ger fri öl till dem som är med i en ompa-ompa orkester i Tyrolen?

 

Att diska sin egen disk under bar himmel kan vara riktigt rogivande

När man fotograferat fler solnedgångar Gud någonsin kan ha skapat. När man har tagit fler selfiesar än vad som är lovligt till och med för en 50+are. När lacket på tånaglarna har flagat. Då är det dags att åka hem.  
 

Dags att åka hem nu...

Drömmar är själens frukt och grönt

Det är bara att erkänna - jag älskar kartor! Och jag har en nördig passion att planera och förbereda resor. Oavsett vilka. Jag går i gång på allt, in i minsta detalj. 
Oräkneliga är de gånger jag navigerat med Google Maps på sträckan Rostock -Kroatien, Sassnitz - Kroatien. Via både Zell am see och Gardasjön. Jag vet var det finns autohof och ställplatser längs med a9, och jag kan också tala om att det finns exakt 6 ställplatser med plats för tillsammans exakt 94 husbilar/husvagnar längs med E45 när man passerat Österrikiska gränsen på väg mot Brennerpasset När jag har kartbilden klar för mig tar researchen vid och det spännande fördjupningsäventyret. Hur många öar i Kroatien är bebodda? Var ligger nationalparkerna? 

Det kan framstå som att jag är ett kontrollfreak, men faktum är att när alla rutter är kartlagda, alla platser är genomsökta och allt annat är taget  hänsyn till, är jag inte sämre än att jag kan ändra mig, och bara ta det som det kommer. 

Mitt svärmeri för kartor har mer att göra med nyfikenhet, och drömandet om ännu outforskade platser. Drömmar är själens frukt och grönt. De håller en pigg och alert, de håller fantasin vid liv och ger energi åt kreativiteten. 
Så, även om jag färdats länge med gatorna i Sirmione med Google Earth, och passerat entrén till campingen säkert "hundratals gånger", är det nästan ändå för bra för att vara sant när vi äntligen checkat in och installerat oss på vår plats nere vid strandparken. Drömmen om sommarens semester som gett näring åt själen under årets allra mörkaste månder utspelar sig nu framför vindrutan. Jag nyper mig i armen och tar en frukt. 


  

Årets första rutt med Yvonne Davidsson

Möt Yvonne Davidsson. Hon är en stadig pålitlig dam som skall ta mig och sambon genom Sveige och Europa många gånger framöver hoppas vi. Nu i helgen tog vi årets premiärtur för att se att hon fungerar som hon ska och för att vi, precis som vårystra nötkreatur väntar på kosläpp, har väntat länge nog på att få släppa ut henne på vägarna.

Det blev ingen längre sträcka, ungefär 12 mil, vilket kanske var i kortaste laget. Jag såg hur hon himlade med strålkastarna när vi var framme och hon sjönk ner på gästplatsen som vi blivit anvisade. "Herregud, man har väl lite perspektiv på tillvaron, ge mig nåt att bita i, en utmaning!"

Och visst vill vi åka långt. Jag vill åka till Kroatien, sambon vill gärna se Norge, även fast han på bästa sändningstid i teve med en mikrofon under näsan faktiskt nästan lovat att det kanske blir Kroatien ändå....


Det är väl aldrig fel att ha en "skugg-rutt"
ifall det skulle skita sig med
spontaniteten?

Camping är annars ett fenomen som har stått väldigt långt ifrån det jag skulle uppskatta som ett semesteralternativ. Att trängas på campingplatser, att dela grillos med grannar och digga dansbandsmusik är inte riktigt min tekopp som engelsmännen säger. Men så i höstas "blev" vi med husbil, och intresset tvärvände. Inte för mer grillos eller dansbandsmusik, men plötsligt såg jag fler resmöjligheter, fler vackra, spännande och outforskade platser att upptäcka. Och framör allt möjligheten att med skräckblandad förtjusning utmana min egen komforzon - att släppa lite på behovet att vara förberedd och planerad in i minsta detalj. Alltid förbokade hotell längs med vägen, kartlagda restauranger och sevärdheter, aktuella evenemang på orten - förbokade biljetter på vissa, och nedladdade tidtabeller för bussar, tåg och ev tunnelbanor. Oavett om det gäller Nyköping eller New York, Malmö eller Mauritius, bilsemester eller charterresa. Jag kan inte hjälpa det - jag älskar att göra research, och planera i förväg! Jag älskar att vara planerat spontan! (Och jag skulle älska att få jobba på en turistbyrå. Tänk att få göra en aktivitetsplanering för en busslast full med japaner!) 
Det är ett stort steg att ta, från att med tysk precision ha varenda minut på semestern inplanerad, till att i år bara åka dit näsan pekar, där solen skiner och ta dagen som den kommer och hamna där man hamnar...


De senaste veckorna har jag under arbetsresor både till Skåne och Dalarna kommit på mig själv med att plötsligt se alla campingskyltar längs med vägarna, och har börjat fantiserat om platser att fricampa på.

"Där är en grusväg, undrar var man hamnar om man kör in där?" "Undrar om vi kommer vi in där med husbilen?"

En av dagarna ringde en kollega för att prata och jag berättade om alla platser som (plötsligt!?) finns att besöka längs med vägarna i sommar. "Åååh" säger hon längtansfullt, "tänk vad mycket spännande ni har framför er nu!"

"Ja, jag ser verkligen fram emot alla minnen vi har framför oss"

Och jag förstod på ett nästan heligt sätt att det är ju precis så det är med själva livet. Allt vi gör, allt som sker, alla vägval, alla beslut vi står inför, och tar, allt som händer har det gemensamt att det vi har framför oss är minnen vi ännu inte har skaffat oss...

Så hur blev det då på årets första rutt? Yvonne Davidsson sköte sig fint och själva campingplatsen bjöd på en vacker vy nere vid stranden. Och jodåvars, oset från grannes grill förde åtminstone tankarna till kommande varma sommarkvällar, och när vi släckte lampan för natten skänkte vi en kärleksfull tanke åt den vänliga själ som så generöst delat med sig och försett  heela campingplatsen med dansbandsmusik heela dagen, fast inte en minut längre än mellan 9.30 på morgonen och 23.00 på kvällen . Tack! Verkligen!

Årets första tur med Yvonne Davidsson
Örstig Camping

Men hur är det för dig? Tycker du att resan och upplevelserna börjar redan i planeringen, eller är du äventyrlig och dimper ner där du hamnar, och upptäcker världen utifrån det? Väljer du omsorgsfullt mellan olika alernativ för att få fram det bästa skräddarsydda för er, eller bestämmer du bara ett ställe och så är det bra med det - det är dit ni ska! Säg mig hur du planerar din semester och jag kan berätta vem du är 😉

Gör en fantastisk vecka, oavsett var du befinner dig