Sidor

söndag 3 september 2017

Det handlar inte om mod. Det handlar om mind

Du tror att du inte kan. Du tror att du inte vågar. Du säger att du kanske kan göra den enklaste övningen. Du åker därifrån och har både kunnat, vågat, testat dina gränser och nått längre utanför dem än du någonsin kunnat företälla dig. Och det enda du gjorde var att fokusera på en enda detalj. Den du hade framför dig.

Det är den där uttjatade komfortlådan. Zonen. Ramen. Boxen. Alla pratar om den. Inte alla vill gå utanför den. Några vill men kan eller vågar inte. Nåra gör det fast de inte vågar. Någon vågar och gör. Jag vet inte vem som är klokast, eller modigast. Men det kan man faktiskt fundera på, ifall man tänker göra någon slags bedömning.


Gränsförflyttning pågår
Hur många kurser och föreläsningar jag varit på med temat att gå utanför sin komfortzon, mental träning och tänja sina gränser har jag ingen aning om. Men jag vet att min "våta dröm", att någon gång få prova på klättring eller att ta mig fram på en äventyrsbana, sträcker sig så långt tillbaka i tiden att begreppen nästan inte fanns. Och nu stod jag här, mitt ute i skogen vid en övnignsbana en meter hög ungefär. Med armarna spänt i kors försökte jag följa instruktionerna som gavs på danska och engelska. Säkerhetsföreskrifter, bälten, hakar och vajrar. Jag glömde nästan bort att andas.


Själva övningsbanan var alltså inte hög, och inte heller lång. Men tillräckligt utmanande för att hinna känna efter om det inte gjorde lite ont i armen ändå, i det där liansvinget? Jag är nog för svag i armarna för att orka bära min egen kroppstyngd (Du har ju en lina, sa jag inte det?). Jag har nog inte rätt skor för det här (Nike fritidsskor med rejäl sula). Om man ändå hade haft handskar hade det varit en annan femma, men nu har jag ju inte det, så... (-Vadå, behöver inte handskar? Går bättre utan? ... Nu hör jag lite dåligt här borta..)



En som är på väg mot högre höjder
Jag följer efter några till den lättaste banan, kollar in lite hur det går för dem. Jodå, det börjar med en besvärlig klättervägg (2 meter hög). Sedan linor, stockar, nät.. Några tar sig fram med lätthet, några stöter på utmaningar men klarar det ändå. Ännu högre upp i trädkronorna hörs glada tjut och ivriga kraftuttryck från andra kompisar som inte verkar ha något dördsförakt alls. Ett par småkillar på en bana intill svingar sig obekymrade förbi. När jag ser dem, och ser mina kompisar som har ungefär samma kroppsliga och konditionsmässiga förutsättningar som jag, blir jag irriterad. Ja rent förbannad faktiskt. "Det var väl själva **... " säger jag till mig själv. "Har du följt med ända hit för att stå på backen och titta på!? Du har ju det mitt framför näsan, det du alltid har sagt att du vill göra. Vad vill du ångra? Att du åkte hem och inte gjorde det, eller att du kommer hem och äntligen har gjort det?


Är det inte dags nu att leva det där livet du alltid drömt om? När du ändå är här, typ? "


Vi har ju olika drömmar här i livet. Inte alla har en önskan att svinga sig ut i en äventysrsbana (relativt) högt upp i luften med en säkerhetslina i en sele runt midjan. Men jag är helt säker på att det finns andra saker att drömma om, annars är man död. Och oavsett vad vi drömmer om eller önskar att vi "skulle vilja, kunna", så vet jag defenitivt att vi uppnår ingenting utan motstånd. För skulle det vara lätt hade vi ju inget att lära oss att kunna. Ingen föds till varken expert eller geni, lixom.


Det enda vi riskerar med att göra ett försök på sin dröm är att inte klara det. Hur hanterar man ett nederlag? "Jag visste ju att jag inte skulle klara det, så det var ju onödigt att jag ens försökte". Eller "Det gick inte men jag provade i alla fall". Och är vi i så fall villiga att ta risken igen - eller chansen - att göra ett nytt försök?


Det är hur vi ser på och hanterar utmaningen eller motståndet som avgör hur bra vi blir på det.


Det är själva haken som är haken
Jo, så jag gjorde det. Jag hade inte kunnat åka hem utan att ha gjort det. Och jag har full respekt för dem som hade åkt hem utan att ha gjort det. Det märkliga med hela äventyret var, att det var inte höjden jag fokuserade på, den såg jag inte ens. Att det var den lättaste banan kan väl fortfarande vara sagt, för självkänslan för dem som tog sig till högre höjder :-). Inte heller hur lågt det var till nästa hinder, eller hindren på banan framåt. Det jag var mest fokuserad på (och ibland irriterd över), var själva hakarna i säkerhetslinan och hur de skulle fästas och föras över låsen. Det jag hade rakt framför näsan så att säga. Att njuta - eller förfasas - av någon utsikt var det inte tal om. Det var ju heller inte sjläva poängen. Men den upplevelsen tror jag att vi delade allihop, oavsett förutsättningar och svårighetsgrad på bana. Det är sjäva haken som är haken :-). 


Så är det med alla slags utmaningar vi ställer oss inför - det är detaljerna, där det hakar upp sig, och/eller hakar i sig, som gör att man kan gå vidare och komma framåt. Där motståndet ligger, ligger också utvecklingen. Gränsförflyttningen. Den där jädra komfortzonen.


Komfortfri zon?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar