”Är det någon som har
tips på frukt i maten?” Frågan ställdes i en facebookgrupp av en
inspirationstörstande vän som sade sig gilla frukt fast inte just i mat, men
som ändå ville gå utanför den berömda trygghetszonen och prova sig fram till
något gott. Förslagen lät inte vänta på sig och fantasin visste inga gränser. För
min egen del vandrade den vidare till frågan om varför olika smaker ”gifter sig”
med varandra? Jag förstår själva innebörden i begreppet, att de på något sätt
passar bra ihop. Eller som en väldigt god vän till mig konkret uttrycker det
när något smakar riktigt bra; ”man blir kn…lad i munnen”. Så hur kommer det sig att vissa smaker så att
säga ”får till det” på det sätt som åsyftas när man hamnar intill varandra i
sovrummet och lampan är släckt?
Det handlar ju naturligtvis om den berömda G-punkten! På
tungan finns det flera tusen stycken, som attraheras av grundsmakerna salt,
sött, surt och beskt. Även umami har hittat sin g-punkt, och det finns faktiskt
receptorer som attraheras av fett!
Tänk dig tanken att alla smaker i olika konsistenser skulle
gå på fest – vilka skulle få ligga? Och med vem? Det finns ju en helt klart en anledning
till varför vissa gillar varandra mer än andra och får kärlekslivet att spraka.
På smaklöksfesten är det är nästan förutsägbart hur den salta skinkan från
Parma kommer fatta tycke för den söta melonen, och de låter sig gärna bjudas in
av den flörtiga fetaosten. Den i sin tur kan gärna tänka sig att med sitt bredaste leende slå sig ner
bredvid den söta och lena honungen, speciellt om hon sitter bredvid en den tuffa
valnöten. I baren står den stöddiga tyska korven. Den tävlar om tzatzikins
gunst, mot den starka orientaliska grytan som också är ute efter lite svalkande
grekisk yoghurt. En bit vitt bröd slåss med
ett gäng vita bönor i ett hörn om vem som skall få svalka den heta
grytan, ifall yoghurten skulle ta modet till sig, med moraliskt stöd av en
persiljekvist, och välja att gå hem med chorizon. I just den här baren riskerar den
mustigt söta och lite kraftiga dadeln att bli en riktig panelhöna, om hon inte hittar en
baconskiva att låta sig omfamnas av. Det blir en riktig tryckarvarning, med stor tungslätarpotantial. Den latinska chilin förför med sin salsa och charmar in sig hos citronpastan tillsamman med vitlöken
och en ostbakad kyckling, medan en syrlig senap är sur över att han tar över tillställningen för mycket. En klase vindruvor försöker förföra en ugnsbakad lax, men lockas över till ett fat med hormonstinna kräftsjätrtar. Allt medan fisk-och skaldjursgrytan hånglar i soffan med
aiolin.
Precis när en passionerad passionsfrukt skulle sätta på en
len paté blev jag störd av den kurrande magen som talade om att klockan började
närma sig middag. Med smaksinnen i spänd förväntan kunde jag ju inte erbjuda dem en munhålesensation i form av en tallrik makaroner och korv. Inte ens fast jag försökte locka med kontrasten av blodpudding och lingonsylt lät de sig inte nöjas. ”Vi vill ha fyrverkeri, vi vill ha smaker som gifter sig - vi vill ha mat som träffar g-punkten!” Upproret var nära och paniken spred sig in i de tomt gapande skåpen. Det blev till att ”taga vad man hafver” som den goda frk Warg lär ska ha sagt. Och jag tror inte hon anspelade på huruvida äktenskap skulle uppstå mellan vare sig ingredienser eller andra eventuella friare. Så jag använde ett recept från en trygg och betrodd källa som hjälpt många vakta på vikten, men fick göra om det efter vad köket hade att erbjuda. Så ”Grillad kassler med frukt”, blev ”Stekt kassler med grillsmak”. Mango byttes ut mot cantaloupmelon. Det blev purjolök istället för salladslök. Och grillpeppar för att smaken skulle stämma överens med namnet på receptet. En portion till maken, med den enda potatis som gick att uppbringa i huset. Den andra portionen med gröna linser, för att vara lite vild och galen... (?) Och jodå, visst blev det fest i munnen. Fast jag tror makens portion med potatis blev en mer lyckad tillställning, av kommentarerna att döma, än vad portionen med de gröna linserna blev. Den var ”helt ok”, men det var ju inte som om det hade varit med potatis. Det var mer som att ha chans på ett frikort med George Clooney och få nöja sig med killen i Dressmanreklamen som råkar vara mest lik. Jag undrar vad Kajsa Warg skulle ha sagt om det.
 |
| Potatisparty! |
