Tänk om det enda som begränsar oss är hur vi tänker om det vi tänker?

Torpet på landet?
En dröm som blir sann?

Har du velat något riktigt mycket någon gång, där din känsla varit så stark och din målmedvetenhet så stor att den har skapat oanade krafter och förutsättningar för att du skall nå dit?

Kanske är det att gå en utbildning du drömmer om, där du på kvällstid och helger läser in de betyg som krävs, och skaffar dig de nödvändiga kunkaper du behöver för att komma in?

Kanske är det att göra en drömresa, där du utforskar alla tänkbara möjligheter att ta dig dit på bästa och billigate sätt, och sätter upp ett mål för hur du skall kunna göra den?

Eller något annat du vill så starkt, att det du behöver göra för att få det du vill ha blir ett självklart sätt att förhålla dig till, i hela din vardag? (Skaffa större eller mindre bostad, köpa hund, gifta dig, bli spinninginstruktör, skriva en bok, starta eget, bli en tårtmästare, cykla Vättern Runt..)



I fantasin är du redan där

I fantasin är du redan där.

Du ser dig själv göra, vara och befinnna dig där du vill vara.

I skolbänken på din drömutbildning.
I din nya bostad, med gardiner och byrå och allt.
Första kundbesöket i din egen firma.
På bokmässan signerandes din första roman.
Du ser hur din bröllopskläning faller över höfterna med ett "fffrrr".
Du känner hur det ömmar i baken när du tar dig i mål på din cykel.
Du ser dig själv kliva i land på ditt resmål.

Du ser bilden framför dig, du hör ljuden runt omkring, känner dofterna och hur vinden sveper över kinden. I fantasin är du redan där.


Och när du ser tillbaka på tiden innan, ställer du dig frågan vad det var som tog dig hit?


Tänk om det enda som
begränsar oss är vad vi tänker
om det vi tänker?

Jag sitter med drömmande blick i fotöljen på en alldeles för dyr och fin husbil i den stora hallen som huserar ett tjugotal större och mindre semesterdrömmar. Jag smeker bordsskivan framför mig, känner på stolstyget under mig, och ser att det finns eluttag alldeles intill.
Jag hör mig själv tänka "här kan vi sitta och jobba med varsin dator när vi bestämmer oss för att bo halva året i Spanien". Jag ser hur vi sitter och arbetar, och börjar allvarligt fundera på den där boken jag skall skriva :-0. Jag ser en solstråle leta sig in genom förnstret, den blänker till på tangentbordet och jag har sand mellan tårna. Jag hör hur kaffebryggaren puttrar på köksbänken bakom mig och känner nästan en doftslinga nå näsborrarna. Och med ens blir jag rädd för mina egna tankar - tänk om de skulle bli verklighet!?

Tursamt nog finns de negativa tankarna färdiga i bakhuvudet, alltid redo som scouter på söndagsutflykt.
"Hur skall ni ha råd med den här bilen?" "Phfh! Spanien - du tror på allvar att ni tänker ni bo i den här då - i flera månader?" "Men skärp dig - skulle du sitta här och vara skribent menar du? Du får väl odla pelargoner på balkongen som alla andra pensionärer. Eller skaffa katt!" 



Är det här drömmana bor?

Men så minns jag ett citat som jag fick i en lyckokaka på en kinarestaurang i London för tretti eller så år sedan;
"Beware of what you want. You might get it".

Jag funderar på det en stund. Att det enda man riskerar med att drömma om, eller vilja något är att man faktiskt kan få det. Så det gäller att välja rätt tankar. Välja vad det är man säger till sig själv om det man önskar sig. Så det inte slutar med att man får det man inte ville ha...

På vägen hem sitter vi tysta båda två. Tills det kommer en trevande kommentar från maken.
".... du-eeh.. man kan ju alltid be dem räkna på det, med inbytet och så..." "...och så kan man ju ha typ ett mål, eller vad man säger..."

Efter middagen tar jag reflexmässigt fram telefonen för att titta på bilderna jag tog i bilhallen, och gör ett hastigt svep över FB. Det första inlägget som möter mig är:

"Never give up on something you really want. It´s difficult to wait, but worse to regret".

Ha en god söndag på er, och och sluta aldrig drömma. Det värsta som kan hända är att de slår in.




På väg mot framtiden?

Det handlar inte om mod. Det handlar om mind

Du tror att du inte kan. Du tror att du inte vågar. Du säger att du kanske kan göra den enklaste övningen. Du åker därifrån och har både kunnat, vågat, testat dina gränser och nått längre utanför dem än du någonsin kunnat företälla dig. Och det enda du gjorde var att fokusera på en enda detalj. Den du hade framför dig.

Det är den där uttjatade komfortlådan. Zonen. Ramen. Boxen. Alla pratar om den. Inte alla vill gå utanför den. Några vill men kan eller vågar inte. Nåra gör det fast de inte vågar. Någon vågar och gör. Jag vet inte vem som är klokast, eller modigast. Men det kan man faktiskt fundera på, ifall man tänker göra någon slags bedömning.



Gränsförflyttning pågår

Hur många kurser och föreläsningar jag varit på med temat att gå utanför sin komfortzon, mental träning och tänja sina gränser har jag ingen aning om. Men jag vet att min "våta dröm", att någon gång få prova på klättring eller att ta mig fram på en äventyrsbana, sträcker sig så långt tillbaka i tiden att begreppen nästan inte fanns. Och nu stod jag här, mitt ute i skogen vid en övnignsbana en meter hög ungefär. Med armarna spänt i kors försökte jag följa instruktionerna som gavs på danska och engelska. Säkerhetsföreskrifter, bälten, hakar och vajrar. Jag glömde nästan bort att andas.


Själva övningsbanan var alltså inte hög, och inte heller lång. Men tillräckligt utmanande för att hinna känna efter om det inte gjorde lite ont i armen ändå, i det där liansvinget? Jag är nog för svag i armarna för att orka bära min egen kroppstyngd (Du har ju en lina, sa jag inte det?). Jag har nog inte rätt skor för det här (Nike fritidsskor med rejäl sula). Om man ändå hade haft handskar hade det varit en annan femma, men nu har jag ju inte det, så... (-Vadå, behöver inte handskar? Går bättre utan? ... Nu hör jag lite dåligt här borta..)




En som är på väg mot högre höjder

Jag följer efter några till den lättaste banan, kollar in lite hur det går för dem. Jodå, det börjar med en besvärlig klättervägg (2 meter hög). Sedan linor, stockar, nät.. Några tar sig fram med lätthet, några stöter på utmaningar men klarar det ändå. Ännu högre upp i trädkronorna hörs glada tjut och ivriga kraftuttryck från andra kompisar som inte verkar ha något dördsförakt alls. Ett par småkillar på en bana intill svingar sig obekymrade förbi. När jag ser dem, och ser mina kompisar som har ungefär samma kroppsliga och konditionsmässiga förutsättningar som jag, blir jag irriterad. Ja rent förbannad faktiskt. "Det var väl själva **... " säger jag till mig själv. "Har du följt med ända hit för att stå på backen och titta på!? Du har ju det mitt framför näsan, det du alltid har sagt att du vill göra. Vad vill du ångra? Att du åkte hem och inte gjorde det, eller att du kommer hem och äntligen har gjort det?


Är det inte dags nu att leva det där livet du alltid drömt om? När du ändå är här, typ? "


Vi har ju olika drömmar här i livet. Inte alla har en önskan att svinga sig ut i en äventysrsbana (relativt) högt upp i luften med en säkerhetslina i en sele runt midjan. Men jag är helt säker på att det finns andra saker att drömma om, annars är man död. Och oavsett vad vi drömmer om eller önskar att vi "skulle vilja, kunna", så vet jag defenitivt att vi uppnår ingenting utan motstånd. För skulle det vara lätt hade vi ju inget att lära oss att kunna. Ingen föds till varken expert eller geni, lixom.


Det enda vi riskerar med att göra ett försök på sin dröm är att inte klara det. Hur hanterar man ett nederlag? "Jag visste ju att jag inte skulle klara det, så det var ju onödigt att jag ens försökte". Eller "Det gick inte men jag provade i alla fall". Och är vi i så fall villiga att ta risken igen - eller chansen - att göra ett nytt försök?


Det är hur vi ser på och hanterar utmaningen eller motståndet som avgör hur bra vi blir på det.

Det är själva haken som är haken

Jo, så jag gjorde det. Jag hade inte kunnat åka hem utan att ha gjort det. Och jag har full respekt för dem som hade åkt hem utan att ha gjort det. Det märkliga med hela äventyret var, att det var inte höjden jag fokuserade på, den såg jag inte ens. Att det var den lättaste banan kan väl fortfarande vara sagt, för självkänslan för dem som tog sig till högre höjder :-). Inte heller hur lågt det var till nästa hinder, eller hindren på banan framåt. Det jag var mest fokuserad på (och ibland irriterd över), var själva hakarna i säkerhetslinan och hur de skulle fästas och föras över låsen. Det jag hade rakt framför näsan så att säga. Att njuta - eller förfasas - av någon utsikt var det inte tal om. Det var ju heller inte sjläva poängen. Men den upplevelsen tror jag att vi delade allihop, oavsett förutsättningar och svårighetsgrad på bana. Det är sjäva haken som är haken :-). 


Så är det med alla slags utmaningar vi ställer oss inför - det är detaljerna, där det hakar upp sig, och/eller hakar i sig, som gör att man kan gå vidare och komma framåt. Där motståndet ligger, ligger också utvecklingen. Gränsförflyttningen. Den där jädra komfortzonen.



Komfortfri zon?