Måndagshjärnans och fredagshjärnans eviga kamp

Den allmänna pensionen beräknas räcka till 50% av den tidigare inkomsten. Så varför brinner inte framtida pensionärer för pensionsparande? Undrar en sparekonom på ett försäkringsbolag. Han må vilja sälja sina spartjänster, men han har en poäng när han ger en förklaring till svaret: Därför att den mänskliga hjärnan är kortsiktig. Och utmaningen är att det för de flesta är något som ligger långt framme i tiden.

"Precis som med viktminskning", tänker jag, när jag dagen efter en godisfrossa ännu har sockerkoma och vobblar mig fram till kaffebryggaren för att hälla upp en kopp av det enda jag kan få ner i den fudge-stinna magen. Att nå idealvikten inom snar eller långsiktig tid är något som min kort- och långsiktigta hjärna träter om dagligen.

För måndagshjärnan säger; Nu dj***ar ska vi skärpa oss. Tisdagshjärnan, onsdags- och torsdagshjärnan är helt eniga. Fredagshjärnan har koll på läget fram till lunch. Min sambo och tillika parter-in-crime har tagit rygg på mina strategiska hälsoplaner i ca 8 kg nu, så han känner sig både nöjd med resultatet och trygg med våra måltidsval. Och till lunch utspelar sig följande kärleksfulla sms-konversation där vi sitter i varsitt arbetsrum:

        Han:                                                   Jag:                              Han:                                                      Jag:

 

 

Den här gången vann den långsiktiga hjärnan. I ett par timmar… Sen veknar den efter en stund och ser kärleksfullt  på mannen i sitt liv, och vänder sig till sin kortsiktigt tänkande hjärn-hälft och säger mjukt att jodå, en mysig fredagsmiddag är vi värda. Lövbiff, och krämig färskpasta. Givetvis dekorerad med samvetsgrönsakerna sallad gurka och tomat. Mest för utseendes och färgpraktens skull.

Men hallå, fredagsmyset då? Flämtar den kortsiktiga hjärnan halvt panikslagen, en kvart efter sista lövbiffs-tuggan, och rusar i ilfart till affären i nåt som påminner om katastrofberedskap inför krig. Bilen slirar in framför portarna på två hjul strax före stängning. Det börjar växa hår i handflatorna, saliven smörjer mungiporna, två små bulor i pannan börjar ta form… De ludna labbarna grabbar tag om spaden i Karamellkungens bergasal av plockgodis och det skövlas skopvis av läckra skatter ner i en godispapperspåse stor nog att rymma ett års blöjförbrukning till en fembarnsfamilj.

Den lilla ormen i kassan väser nåt om trevlig helg. De efterhängsna blåljusen och sirenerna avtar i horisonen långt därbakom. Hemma väntar kärleken, soffan, och Let´s Dance. En chokladdragerad nöt slinker in och omfamnas av mjuka läppar...

And the rest is history, som dom säger… Tills dagen efter. När sparekonomen på försäkringsbolaget oroar sig för våra pensioner, och kaffet är det enda tänkbara frukostalternativet för en hjärna med sockerbaksmälla. Jag klämmer på mina fettvalkar och tänker att med den här utvecklingen kommer jag nog att ha ett "långsiktigt sparande" att ta av på ålderns höst.  

Klapp-klapp, vobbel-vobbel.

 

Vuxenpoäng, tantvarning och Kungen är inte så dum

Hur var det när du växte upp, samlade ni på vuxenpoäng då? Vi gjorde det inte, det kom senare. Men begreppet att ha ”tantvarning” dök upp precis när jag för min del inte ville ha det. Livet går i tio-års-cykler tror jag. Med jämna mellanrum kommer det perioder då vi mot- eller medvilligt står inför förändringar som kommer att skapa oss ett nytt livsrum. Det kan vara att bilda familj, eller att nybilda familj till och med, att stå inför ett karriärbyte, byta från hus till lägenhet eller från lägenhet till hus, att inse att barn blir stora och att föräldrar blir gamla…

Och oavsett om man har en etikett som ”vuxenpoäng” eller ”tantvarning” (och gubbvarning med för den delen) på det eller inte, så säger det något om var vi befinner oss inte bara i livet, men också hur vi ser på det som händer.

Vad säger du t ex om det här: att ha mössa när det är kallt, att gå på K-brunnar, att säga ”wazzup” när du möter någon (helt seriöst), hoppa jämfota i vattenpölar, spara i fonder, laga storkok, använda hjälm när du cyklar, skratta åt dina egna tillkortakommanden, boka första resan på egen hand, inte veta vad du vill bli när du blir stor, ha foträta skor när det är slirig och halt ute, veta bäst vad som är det bäst för någon annan, drömma om ett hus på Aruba, vara ängslig för hur nästa steg i livet kommer att se ut, älska din make/maka helt villkorslöst – inte ”trots” att hen är som hen är utan ”därför” att!, åka med husbil på semestern, äta en massa godis fast det inte ens är lördag.. ringa mamma, läsa aktiekurser, älska Pippi Långstrump-citat, förlåta din nästa, ha åsikter om andra, vara övertygad om att ditt senaste beslut är helt rätt….

Jag för min del har gjort 13-14 av dessa saker den här veckan, några är jag stolt över, andra inte. Några har jag gjort med glädje, några helt utan att skämmas och något har säkert fått andra att skämmas över mig…

Men alltsammans har fått mig att fundera över livet och dess olika cykler. Och hur vi ser på de som händer i olika faser.

Att byta karriär som 20-åring eller som 50-åring. Att ha en familj som 20-åring eller om 50-åring. Att göra knasiga saker som 20-åring eller som 50-åring. Hur du tänker nu, för tio år sedan eller om tio år, återspeglar bara var du befinner dig i livet. Men en sak vet jag helt säkert – det spelar ingen roll, för den enda skillnaden mellan att göra dessa saker som 20-30-eller 50åring är baserat på dina erfarenheter, och de erfarenheter du tar med dig av det du gör. Vi både begår misstag och har framgångar hela livet, men vi växer och utvecklas också av allt som händer. Hela tiden! Även av det som gör ont eller är ”läskigt”. Och kanske då t o m som mest? Det enda jag kan tänka är att alltid våga göra det som känns rätt i magen!

Kungens valspråk är ”För Sverige i tiden”. Med det menar han att han vill arbeta för Sverige på ett sätt som passar just vår tid. Om jag byter ut ”Sverige” och ersätter det med mitt namn får det en ganska häftig innebörd tycker jag. Då säger det en del om att de beslut jag tar idag, och hur jag tänker idag, är det som är rätt i tiden för just mig just nu. Han är faktiskt himla klok, Kungen….

PS. Förresten är det ju inne att vara tant nuförtiden, så jag känner att jag är såååååå himla rätt! Wazzuupp!

 

Tack vare kvinnorna i mitt liv!

Rik! Jag känner mig rik. Inte på pengar, även om jag har så jag klarar mig, men på vänskap och vänner. När skulle man säga det om vänner – ”jag har så jag klarar mig”?

Tänk att få ha förmånen att kunna fylla på vänskapskontot med en hel rad lunch- fika- och middags-dater tillsammans med kvinnor man inte träffar så ofta, men som du värdesätter högt. Ni är rörande eniga om att det är skamligt att ni inte ses oftare, men kan ändå plocka upp tråden sen senast ni sågs. Och skapa helt nya trådar…

Så var det för mig den här veckan. Ett helt smörgåsbord med spännande, galna, nyfikna och ”kära” möten. En vän lärde mig mer om bloggandets värld. En annan fyllde mig med nyfikenhet, tillförsikt och glöd inför framtiden och ger mig dessutom det hederfyllda uppdraget att ge feedback på en text hon har skrivit! (Mig!?) En tredje ledde in mig i aktienarknadens spännande värld medan jag skänkte henne en stunds avkoppling med ett ansiktsspa och dito massage. Till sist ett kärt återseende av mina äldsta barndomsvänner, en trio som gick loss på en Tapasrestaurang i bästa Carrie Bradshaw, Miranda Hobbes och Charlotte York-stil, fast i version 5.0. (Dvs utan glitter och stilettklackar, och inte allt för sen hemkomst till Mr Big…)

Fylld med energi avslutar jag veckan med en nybearbetning av min blogg på en ny  portal  (mer om det nästa gång!), ett nyöppnat konto för aktiehandel (det låter fläshigare än det är. Jag gör vääääälidigt små investeringar ”på skoj”!), och sist men inte minst en uppsvälld muffinsmage som jäser över byxlinningen.

Så man kan väl säga att när det är hausse på vänskapsbörsen blir det baisse på viktkontot eftersom denna kurva nu pekar uppåt – den trotsar ju alla naturlagar och visar endast positivt när det pekar neråt, som bekant 😂.

 

Med detta sagt; tack alla fantastiska kvinnor – och män – som förgyller och berikar mitt liv! Vad skulle vi vara utan varandra?

Gör en fantastisk vecka.

Grammisgalet

Föremålet för min eviga kärlek ”jobbar i musikbranschen” och har fördrivit många timmar på

grammisgalor genom åren. Själv har jag inte tillryggalagt mer än ett fåtal. Årets upplaga hade förflyttats från Cirkus på Kungliga Djurgården i Stockholm, till Stockholms Konserthus i samma stad. Efterfesten hölls i år på Scandic Grand Central i stället för på Café Opera. På förekommen anleding var ett rum bokat åt oss just denna kväll.
Året som gått gav resultatet att Direktör Persson har varit delaktig i inte mindre än tre produktioner som nu var nominerade för ett pris. Så det fanns alltså tre goda skäl att hålla tummarna ikväll.

Den grammisblåa mattan var framrullad framför konserthusets trappa och fans i alla åldrar stod uppradade med autografblock. Jag hade min penna i högsta hugg men min namnteckning stod inte så högt i kurs… Meh!?

Vad är det man brukar säga – ”Alla var där”… Jag antar att man med det menar ”ingen nämnd, ingen glömd”, för att inte riskera att göra bort sig om man glömmer nämna någon viktig, eller göra ett ännu större misstag med att nämna någon oviktig. Så jag säger väl avslöja att Oscar Sia hälsade så glatt med bestämd igenkänning i rösten, där jag vobblade mig fram med bubbelglas i båda händerna mellan ståtlig arisk kvinna med nordisk brytning, kille i kilt, man i rosa peruk, kortväxt letsdanceduglig schlagerflicka med röd bh, ung schlagerkvinna med dreadlocks, och nitbältad man med spretlugg och ring i örat. Unge herr Sias bestämda tonfall och stadiga blick in i min fick mig nästan att undra om han kände mig? Skulle jag fråga hur det hade varit sen sist eller nåt?
att ”alla var där”, mest för att jag inte har en susning om vilka alla var som var där, och inte heller vem som inte var det. De som var där var ju uppenbarligen där, och det var en herrans massa människor.  Men för er som törstar efter ”kändis-skvaller” kan jag

Det kändes som att den reklamtv-sända galan bjöd på nästan lika många reklampauser som antalet priser som skulle delas ut. Till en början var det nästan befriande med en bensträckare, men efter tre pauser blev det mer besvärande. Det tyckte inte minst en lång man med vitt hårsvall som är van att räkna ner med fingrarna ”om tre-två – veva-veva-veva” (plats för applåder, jubel och visslingar). Vid ett tillfälle utbrast han frustrerat ”men för helvete – man släpper inte UT folk i pauserna!” (Senare på kvällen när vi återsågs vid buffel-osten konstaterade han med stressryckningar att det här skulle han aldrig göra om, och refererade till att sitta på åskådarbänken. Och tacka visste han Kristallgalan!)

I en av alla pauser blev det ändå nödvändigt med en snabb språngmarsch ut i trapphuset eftersom ryktet om tilltugg hade spridit sig. Där plockade vi på oss nötpåsar och proteinbarer för att klara livhanken under den dryga tre timmar långa galan. Man vill ju inte riskera att svälta ihjäl mitt under Zara Larssons tacktal, som dessutom var det bästa under kvällen. Viken begåvad ung kvinna!

 Från första parkett hade jag (nästan) samma utsikt som en av de stora giganterna i branschen, en plats som skulle göra varenda Idol-idol med skivkontraktsbläck i blick alldeles grön av avund. Min blygsamhet förbjöd mig dock från att be om en par-selfie, det hade varit som att be Zlatan om en bit grus under hans sko. Men jag kunde inte låta bli att råka komma åt avtryckarknappen på kameran med mitt skjutgalna finger…

För vår Direktörs del slutade utdelningen med att en av de tre nominerade produktionerna gick hem med en statyett. Undertecknad blev om sanningen ska fram, liite besviken över att en av de andra två inte gjorde det :´(

Efterfestens buffé bestod av små glaskoppar med något ätbart i modern tappning, där vi kunde identifiera en räkstjärt och en minimal skiva tonfisk (hur nu detta alls är möjligt i dessa matochmiljömedvetna tider). Fortfarande mätt och belåten efter gotte-raiden på konserthuset, utforskade jag inte så mycket av buffébordet. Men direktör Persson ville ändå ge sig på de förföriska sojakorvarna.

Där förkunnade Kungen i baren – en krullhårig kort man iförd mörka pilotglasögon – klart och uppriktigt att han tänkte tränga sig före de andra, vilket han också gjorde. Allas vår Direktör tyckte att det möjligen kunde gå för sig en kväll som denna, då mannen ifråga hade fått hederspris och allt. Det fanns väl inget annat lämpligt fack man kunde placera hans gärningar i. Inte för att han bryr sig om fack. Varken som platstillhörighet eller som försäkran om en trygg anställning. Det enda fack han möjligen kan tänka placeras i är det som definieras ”det skiter jag i”, och det har lustigt nog blivit hans signum. Så Fack it. Något annat hade väl inte passat sig än att han kunde få gå före i vilken kö som helst. Just ikväll.

När släpet på långklänningen blivit ihjältrampat av Sulosar och Salosar, nippertippor och rocksnubbar med utfällda krockkuddar, och när klackarna på glitterskorna trängt in i hälsporren, staplade till slut suppleanten och direktören upp till mjuka madrasser. Där föll tyll och glitter till golvet med ett dovt ffffrrrrr och två huvuden landade redan sovandes på trippla dunkuddar. Turn on, tune in, drop out som som säger. Thank you and good night.

Jag har tydligen börjat blogga!!!

Det verkar som att jag skall börja blogga!?
Som av en händelse hamnade jag här, när jag ville läsa mer och följa en blogg som fångade mitt intresse tidigare idag. Att jag efter en lång stunds inloggade och lösenordande inte insåg att det inte var den tilltänkta intressanta bloggen jag var på väg att börja följa, utan att det var en egen blogg jag höll på att skapa, får jag helt enkelt tillskriva en "lyckosamt olycklig omständighet" och som alltså från och med nu skall bli min bebis :-)

 Jag vet, man borde ha ett tema. Ett syfte med bloggen, kanske ett budskap rent av? Jag tänkte Hälsosjäl, men  namnet var redan taget - så det fick bli det jag kallar mig i mitt alias; Fru Skräcklind!

För "en herrans massa år sedan" fick jag för mig att starta en enskild firma, som jag skulle driva i hälsans tecken. Jag brinner och lever (faktiskt bokstavligt) för en livsstil med hälsosamma val. Mat och motion. Och till en god hälsa hör absolut att må bra - ända in i själen.

Om hälsa - mat och motion - kan innehålla en himla massa saker, så är det här med att må bra lika stort som universum ungefär. Just nu mår jag själv väldigt bra av att drömma om och planera sommarens semester t ex. Jag mår också bra av att jag skall äta lunch med en väninna i morgon. Och jag mår faktiskt riktigt riktigt bra när jag tänker på att jag i morse när jag vaknade inte hade en aning om att jag skulle ha en egen blogg innan kvällen 😂.

Så jag antar att bloggen kommer bli lite som livet självt - vad man gör det till. Man får börja nånstans om man vill komma nånstans. Och nu börjar jag här.